Förra veckan (v.23) åt jag lunch med trevliga Emanuel Karlsten. Och min vana trogen gled jag i en av alla utläggningar in på personifieringen i media, de senaste årens intensifiering av densamma och att det knappast är någonting som kommer att förändras.

När skarpa skribenter och krönikörer var en handelsvara i den förra medievärlden så är också bloggarna en sådan i den nya (och de är väl typ samma människor också, snart?). Med den föga förvånande skillnaden att det idag går snabbare och att människor är mer illojala. Eller friare, ska man nog säga. För att människor “kommer och går” är i grunden någonting positivt.

Att få en människas personliga uttryck är centralt då jag själv konsumerar media. Jag läser personer och texter, inte bloggar, sajter eller tidningar. Och jag har tänkt mycket på det här under det senaste året. Hur kan ett medievarumärke arbeta runt att läsaren enbart är ute efter någon eller några av deras skribenter, bloggare eller krönikörer? Kan man över huvud taget arbeta runt en sådan till synes labil affär? Och om inte, hur kan man då åtminstone till max kapitalisera på de läsare som kommer för stunden? Vad händer med ett medievarumärke då en populär bloggare bygger en egen sfär runt sig själv, sin blogg och sitt Twitter-konto? Och läsaren kanske knappt vet vilken sajt hon besöker?

En twist på denna tanke slog mig när jag i helgen någonstans på väg 24 mellan Rostock och Berlin läste Fast Companys text om historien bakom amerikanska jättebloggen (som idag snarare är att beskriva som ett mediehus) BoingBoing. Där är alla skribenter också delägare i bolaget. Vilket är ganska naturligt då det handlar om en blogg som startade med att grundaren Mark Frauenfelder började med att aktivera tre redaktörer och sin egen fru.

Och i en värld då vi inte ser något slut på den personifixerade journalistiken (vi är människor och vi är som mediekonsumenter också fokuserade på just människor) – hur tre sig utvecklingen? Jo, låt mig kasta en bautasten genom ett bautaglashus: jag tror att vi kommer att få se en verklighet i vilken de viktiga redaktionella krafterna släpps in på ägarlistorna.

Att låta de viktigaste redaktörerna, skribenterna och bloggarna äga en del av sin egen affär, en del av det varumärke de är högst delaktiga i att skapa och upprätthålla, skulle ge mycket tillbaka. Alla skulle vara mer benägna att arbeta mer långsiktigt. Alla skulle vara mer benägna att, dygnets alla timmar, aktivera sig själva och varumärket i de sociala medierna, se på affären också genom siffror, deltaga i den strategiska utvecklingen och agera ambassadörer. Den entreprenörsanda som driver mindre bolag och ensamma bloggare, som digitalt slagit så hårt mot stora svenska mediehus, skulle istället kunna odlas inne i dem.

Är journalistiken fäst vid personer, låt ägandet vara det också. Kan entreprenörskap driva samhället och hela människans utveckling framåt, kan det också driva medievarumärken, sajter och tidningar dit.