Därför vill jag inte att världen ska bli mindre


Jag sörjer med det japanska folket, drabbade av alla andra nationaliteter samt naturen i sig. Jordbävning av den mest kraftfulla sort, en efterföljande tsunami (mot det folk som en gång i tiden först gav den sitt namn, tsunami betyder “hamnvåg” på japanska) och nu kanske ett mänsklighetens egna grymma svar: kärnkraftverken läcker.


Jag har ägnat mycket av den gångna helgen åt att förundrat och förskräckt titta på alltifrån privata filmer från ödestimmarna till professionella (försök till) sammanfattande nyhetsrapporter. Två saker gör mig fortfarande häpen. Dels naturens råkraft, hur den aldrig kan överskattas. Och dels att nyheter verkligen sprider sig på sekunder, eller till och med live, från Kuala Lumpur till Katrineholm, från Tokyos hamnkvarter till ett lantställe i skogen utanför Tierp.

Under många av dessa nyhetsklipp kom jag på mig själv med att, då de olika vågrörelserna och förbiforsande bilarna flöt samman, sitta och titta på andra saker i klippen från andra sidan jorden. Jag letade efter lokala egenheter. Jag letade efter roliga nischaffärer, konstiga bilmodeller, annorlunda arkitektur. Jag tittade på förskräckta människoansikten och försökte föreställa mig deras liv. Och hur jag aldrig någonsin vill att det ska bli precis som mitt.

Lev med mig nu. Jag förminskar inte en katastrof. Det här har inte med brist på empati att göra, tvärtom. Jag lever med en alltid närvarande fascination och nyfikenhet kring nya saker. Och det som hände i det japanska havet har ytterligare en snäv vinkel. Mänsklighetens utveckling har gjort världen mindre. Det skrev Ronnestam i söndags (13/3) och det tog Anton vidare idag (14/3). Vi kan flyga var som helst, hitta en McDonald’s överallt och Nike-loggan är en mer igenkänd symbol än det kristna korset.

Och även om jag älskar att alla i världen når överallt så älskar jag inte att världen blir mindre. Jag tycker om att resa och hitta lokala egenheter. Det är skillnaderna oss människor emellan, att vi kan vara och är så olika, som gör det värt att utvecklas själv. Ju större mångfald i tankar, idéer och uppfattningar desto bättre. Världen gjorde rätt i att bli mindre men det kan inte betyda att våra kulturella individualiteter ska gå samma väg. Genom digitaliseringen av sociala sfärer och affärer kan vi kanske hitta en väg att fungera tillsammans genom hörnstenar i Islam, kanske kan vi revolutionera västerländsk läkemedelskonst genom urgamla afrikanska medicintraditioner och kanske kan den svenska utskällda försäkringskassan lära det kinesiska industriella undret någonting om framgång. Man vet aldrig.

Det jag vet är att jag tror på affärsidén att värna om diversifiering, mångfald och olikheter. Jag tror på att stå för en idé, ett utseende, en modell som är ens egen. Snarare än att följa en stöpt form. Jag skulle vilja att Teheran blev årets resmål, att Kinas engagemang i Japans undsättning förde länderna närmare varandra igen och att ett folk som från ryggmärgen är livrädda för radioaktivitet slipper den. Jag skulle vilja att den här naturkatastrofen blev det som slutligen fick japanerna att tro på sitt land igen, att de känslorna fick världens tredje största ekonomi på fötter igen och att människorna där aldrig blir som mig.