Staffan Heimerson är i mångt och mycket en vansinnig man. I dagens (17/1) Aftonbladet levererade han den redan klassiska och snart sönderciterade krönikan Facebook är en ohälsa med namnet narcissism”.

Jag älskar Staffans krönikor och Aftonbladet titulerar hans återkommande medverkan Heimerson – i världen”. Jag utgår ifrån att man syftar till hans egna värld. För Staffan Heimerson har sedan länge lämnat vår.

I ovan nämnda krönika inleder han originellt med att citera ur George Orwells roman 1984 och dess fortfarande läskigt korrekta bild av ett övervakningssamhälle. Nu är, enligt Heimerson, Facebook det “perfekta övervakningssystemet”. Facebook och Twitter är också “livsfarliga”. För ingenting går att “sudda bort”. Jag undrar vem som egentligen spionerar på Staffan Heimerson och varför.

Facebooks “drivmedel” är, skriver Heimersson, “människors längtan efter en celebritetsroll, strävan efter att bli Paris Hiltons och Osama bin Ladens likar”. Nu är jag osäker på hur många av Facebooks över 500 miljoner användare som strävar efter att bli nya Paris Hiltons eller Osama bin Ladens (!). Jag är mer säker på att ett socialt nätverk som Facebook också uppskattas för just dess nätverksfunktioner. Snarare än någonting annat. Facebook möjliggör för vänskap att inledas, underhållas och växa. Facebook möjliggör för en gränsöverskridande kontakt världen aldrig tidigare skådat. Och får alldeles för lite cred för detta.

Jag är övertygad om att samma gränsöverskridande kontakt främjar kulturellt utbyte, möjliggör förståelse mellan oliktänkande och målar en hoppfull bild av mänsklig mångfald. Snarare än den extremistiska verklighetsbeskrivning Heimersons penna flörtar med.

Om vi pratar om människors vilja att uttrycka sig så kommer det som började med grottmålningar inte sluta på någons wall. Visst kommer vi alla att nätmogna. Men att vi som personer idag sprids i en annan hastighet och med annan bredd än tidigare är knappast någonting att ta strid emot. Om jag ska anställa en människa idag blir jag mer misstänksam gentemot någon som är helt ren på nätet än någon på en flängig festbild från Foça.

Jag vet att det finns gott även i Staffan Heimerson. Att han med sina ord vill skydda unga människor från att råka illa ut. Men med virriga buffelmetoder når han ingenstans. Man förväntar sig istället att han i nästa text ska varna för att “säga vad som helst över telefon”. Eller påstå att våldsamma tv-spel gör unga pojkar till mördare.

Fan, nu gav jag honom ett uppslag.