Det är svårt att skriva om att man “upplevt internets storhet” utan att det lägger sig en dimma av patetik över allting. Utan att det luktar så mycket naivitet att man bara vill kasta ut datorn på gården, tända på den och dansa runt elden. Men jag får bjuda på det. Jag var som sagt i Malaysia för drygt en vecka sedan. Under två dygn bodde jag hemma hos en familj någonstans i inlandet, cirka tre timmars bilfärd från Kuala Lumpur. Och det var berikande på många sätt.


Malaysia. Foto: Daniel Kjellsson

Jag är, för att droppa ett snabbt exempel, kräsen när det gäller mat, jag är hypokondriker och en hygienkämpe alltid överallt. Jag gick med andra ord (rent mentalt) på glödande kol då vi alla åt tillsammans. Smaskandes, rapandes och alla ur samma fat. Med bara våra slickade fingrar som hjälp. Men summeringen är att det inte fanns en enda minut i detta sällskap jag inte uppskattade. Vi pratade en del om nätet, till exempel. Det fanns inte i byn. Men man kunde ta bussen nån timme för att komma till ett internet-café. De yngre använde sig vid dessa tillfällen av Yahoo Messenger för att kommunicera snabbt och MySpace var överlägset Facebook i popularitet.

Det här är ingenting, inser jag nu. Värdelös information för dig. Men det kändes inte så då. Att lyssna på musik via Spotify är amazing. Facebook och Twitter enorma i sig själva. Men mycket av det vi gör online är ändå bara lös förströelse. Jag lyssnar på Toby Keiths As good as I once was på repeat samtidigt som jag twittrar om Arsenals anfallskris och Facebook-chattar kul bildlänkar till mina polare (exempelvis föreställande två grisar som gifter sig). Det kändes mer betydelsefullt att få sitta med människor som läste västvärldens nyheter med enorm fascination, som om de tjuvkikade in i ett förbjudet rum i någon annans hus. Det kändes på något vis viktigt att få vara med när unga tjejer via just Yahoo Messenger pratade om hur det kändes första skoldagen med slöja, om hur man skulle övertyga familjen om att få plugga vidare, om jämställdhet, alkohol och familj. Om hur någons släkt arrangerat ett bröllop och om hur någon annan tyckte att tjejen i fråga borde ta mod till sig och protestera. Någon annan berättade om hur hon lyckats göra just det. Digital kommunikation mellan främlingar och vänner och allt där emellan. Ytterligare en tjej skickade runt två olika porträtt på sitt eget ansikte, ett med slöja och ett utan. För att kompisarna skulle kunna säga på vilken hon var sötast. Och mina rader handlar inte om religion eller teknik utan bara om att det var coolt att se en ung tjej i kast med att skapa sig en egen åsikt.

Värdet av teknikens framsteg och utbredning gick där och då inte att mäta. När människor pratade på riktigt. När det som sades faktiskt behövde sägas.

Mitt i ett liv med självklara friheter och rättigheter var det fint att bli påmind. Om att det kanske var det här internet skapades för. Det här någon såg framför sig. För mig som ägnar dagarna åt att proklamera för den här tekniken och dess möjligheter var det fint att också få uppleva dem.