Nu tycks dagens (12/11) agenda fungerat bra (enligt rapporter). Men jag prioriterar bort internetkonferensen SIME idag, dag 2. En reflektion som vuxit sig starkare efter förra årets event och gårdagens dag 1 är att Ola Ahlvarsson och hans gäng (som såklart är ohyggligt begåvade människor) är i behov av en redaktör.

Det råder en brist på sammanhang, på konkreta exempel och på möjligheter att applicera det som sägs på sin egen vardag. Det saknas förpackning. Någon som benar ut vad som gör människor intressanta, citat intressanta – inte bara konstaterar faktum. Och vad i dessa människors insikter vi andra kan ta med oss, lära oss av och utveckla oss själva genom.

Ett konkret exempel är Jesper Kärrbrinks (VD på Eniro) presentation. Han går upp på scen under parollen “The Transformers – companies going from offline to online with a smile”. Det Jesper kommer fram till är att det, för ett bolag som vilar tungt på offline-affärer, är “painful” att förändras. Jaha. Så det är “painful”? Vad är “painful”? Hur är det “painful”? Varför? Hur var det för dig? Hur tog du dig ur det? Hur gick ni vidare tillsammans? Hur arbetade du personligen? Hur såg era processer ut? Gick det åt helvete någon gång? Vilka var dina tre svåraste stunder? Etc. Vilken redaktör som helst skulle på tio minuter tillsammans med Jesper förvandla detta till en av de mest givande stunderna i SIME:s historia. Men istället sitter man där. Och kan egentligen inte göra mer än att addera killens fina virkade slips till nästa shoppinglist.

Inför i år har man adderat workshops och det är tveklöst ett steg i rätt riktigt. Alla roliga möten runt omkring eventet likaså. Men det hjälper inte om presentationerna inte håller fullt ut. Inte för mig. Eller för alla dem utanför den innersta kretsen. Det är med de inspirerande och medryckande talarna som SIME föds och dör. Och just nu känns det alltför ofta som att alla talare skickats samma keynote template. Och att ingen haft tid att coacha dem, ta deras personer och forma deras historier åt publiken.

Att inte arbeta med sina talare och forma deras historier och presentationer för publikens bästa är ungefär samma sak som att som magasinsredaktör anlita briljanta skribenter men inte bry sig om att arbeta med vare sig feedback, korrektur eller layout. En SIME-redaktör skulle ha förmågan att tillsammans med talaren förädla och tydliggöra budskapet i presentationerna. Och hjälpa konferensen att bära ett genomgående tema, en tydligare röd tråd, helt enkelt. Just nu skapar inte summan av delarna en tillräckligt givande helhet.

Jag hoppas att någon tar sig an detta inför nästa år, SIME är ett alldeles för bra koncept för att inte fortsätta utvecklas.