Vissa dagar får jag (den naiva) känslan av att ingen idag verksam inom svensk media får försvara internet i allmänhet och digitala medieplattformar och öppenhet i synnerhet – oftare än jag själv. Att ingen fler gånger än jag får proklamera för den digitala teknikens och journalistikens sak. Och emot det inlåsta och protektionistiska ditot.

Jag har förbjudit mig själv från att köra “det radikala racet”. Men kan ändå inte undgå att se likheter mellan fragment i min vardag och den i Maos land när jag läser Johan Lagerkvists Kina vågar ännu inte möta sina kritiker i dagens SvD.

Artikeln handlar om 60-årsfirandet av den kinesiska folkrepubliken och om hur partiet, med massakern på Himmelska fridens torg 1989 i bakhuvudet, ska hantera ytterligare 60 år in i framtiden. Om hur man ska kontrollera ett instängt folk i en allt öppnare värld.

Men samtidigt som alla former av arresteringar, trakasserier och förtryck bedrövar mig, känns det tryggt på lång sikt. För ingen kan vinna ett krig mot en överlägsen teknisk utveckling. Du kan bara välja hur långt efter du vill hamna.