Inom fotbollen är “silly season” ett samlingsnamn för den period då transferfönstret är öppet och klubbarna kan köpa och sälja spelare.
Nej, han är inte klar för United. Han tycker inte om regniga England.
Jag älskar silly season. Jag älskar silly season så mycket att jag i princip inte vill att säsongen ska dra igång.
Det fantastiska är att silly season bara blir mer underhållande för varje litet steg vårt informationsstressade samhälle tar. Internet var givetvis en revolution. Också Twitter har rört om i grytan (du kanske minns när jag följde Arsenals souvenirförsäljares jakt på Andrei Arshavin genom London, innan ryssen skrivit på för klubben?). Men mest av allt har dock all denna samlade tekniks medförda tempohöjning bidragit.
När den digitala revolutionen sytt samman världsdelar till ett litet jäkla täcke, översvämmas vi av information från jordens alla hörn. I realtid. Segmenterat på valfri nivå. Jag klickar på uppdatera-knappen på Daily Mirrors Arsenal-taggade silly season-flöde 300 gånger om dagen. Och det jag tycker är intressant är att jag nu, på grund av utvecklingen ovan, vant mig vid ett helt vidunderligt tempo. Jag vill ha ny information hela tiden. Nya rykten, kommentarer, dementier, nya rykten igen – i aldrig sinande ström. Och får jag det inte blir jag tokig.
Än mer intressant är att jag utvecklat sådana krav på uppdateringar, på att få ny information, att då sådana inte kommer – blir abstinensen ohanterlig. Jag vill hellre att någon ljuger ihop någonting, bara för att jag ska kunna konsumera, analysera och antingen förkasta eller omfamna. Den ursprungliga sanningshalten spelar ingen roll. Det är underhållande oavsett. De rent spekulativa nyheterna, det rena sagoberättandet, är idag en välbehövlig, motiverad och uppskattad tårtbit av den journalistiska helheten.
Det du.
