Jag brukar ofta pladdra på om mitt personliga intresse för att resa. För att kartlägga världen, se nya saker och träffa nya människor. Då och då “går jag ju Mia Törnblom på hela skiten” som Viktor så passande sa till mig häromdagen. Det är således bara en tidsfråga innan jag adderat “vägledare” i titelraden på mitt visitkort.
Onic. V. Palandjian.
Nu sitter jag i alla fall här i Thessaloniki, på TEDxThessaloniki. Och har nyss lyssnat till Onic V. Palandjian. Onic pratade (inte så lite nationalistiskt) om hur han växt upp i USA, bott långa stunder i Ryssland och rest jorden runt många varv. Men nu var han tillbaka i Grekland. Hans budskap var att världen tycks lockande men att grekerna har det ganska bra hemma också.
Ungefär här, efter en kort inledning, spårar Onic V. Palandjian ur en aning. Och hävdar bland annat att det bara är i Grekland man hitta riktiga tomater, att ungefär varannan skandinav tar livet av sig och att det i USA finns en osund dryckeskultur som inte går att hitta i hälsosamma, glada Grekland. Missförstå mig inte: Onic var en bra kille med ett bra budskap. Men när grekerna i publiken hörde ett inspirerande “stanna här och rädda landet, för fan” – hittade jag en annan poäng i hans ord.
Att resa handlar inte om att åka bort utan om att komma hem. Det handlar inte om att flyga åt ett annat håll för att hitta någonting annat, det handlar om vad du kan ta med dig tillbaka. Affärsutveckling och entreprenörskap handlar inte tvunget om att bygga nytt utan om att bygga vidare. Influera det som är. Förändra lite åt gången.
Vi behöver för en gångs skull inte spela de stora självhjälpsstråkarna. Låt oss exemplifiera med en enkel konferensresa. Du åker någonstans, kanske för att någon samlat ett gäng intressanta föreläsare och skapat ett program kring det. Kanske har du själv betalat resan, för att utveckla ditt företag, dig själv som entreprenör eller nätverka. Kanske står din arbetsgivare för kalaset för att det anses gynna organisationen och affären.
Oavsett hur eller vart du reser – tycker jag att du borde se på det mer som en lekstuga. Se eller hör någonting nytt, kasta det mot din befintliga affärsmodell eller produkt och se vad som fastnar. Skaka om ditt befintliga synsätt och se om det håller. Det är en lika fin slutsats att det man gör och känner håller måttet – som att se ljuset, få ett aha-moment och plötsligt kunna lägga alla bitar på plats.
De senaste året har jag fått alltfler mail, Facebook- och Twitter-meddelanden och annat med frågor kring “långsiktiga” mål och “planer”. Människor som arbetar med femårsplaner för sina bloggar, sajter och e-butiker. Och jag förstår att människor har frågor, för det är en omöjlig uppgift. Internet lyder inte under femåriga marknadsplaner. Digitala produkter och plattformar måste få fungera utanför den traditionella organisationskulturen. De förändras hela tiden, bit för bit. Man skruvar och skruvar. Man gör inte en fokusgrupp om året för att få ens kunders feedback som en överraskning. Man tar emot den oavbrutet hela tiden.
För digital business måste affärsutveckling få vara en ständig lekstuga. Kasta alla möjliga idéer och insikter mot din vägg för att se om de fastnar. Och igen: att skiten bara rinner av är lika bra som att den fastnar.
{ 2 comments }
