En av de mest intressanta föreläsningarna under TEDx i Thessaloniki (2/4) var den signerad Paul Lewis. Paul arbetar som “special projects editor” på the Guardian och har belönats med såväl Stern Fellowship (2007) och Bevins Prize (2009) för sin undersökande journalistik, ett arbete ofta ackompanjerat av en stor aktivitet i de sociala medierna. Paul Lewis leder ett Guardian-team om tolv personer vars uppgift är att skapa och driva journalistik och nyhetsbevakning tillsammans med människor på de olika sociala plattformarna. Twitter, och primärt Twitter Search, är främsta verktyget idag.
Paul Lewis under TEDxThessaloniki 2011.
Inledningsvis, berättade Lewis, var utmaningen att få journalisterna (inklusive Lewis själv) att inse att de inte kunde allting själva. Det handlar om en fundamental omställning och utveckling av rollen som journalist och redaktör. Som jag skrev i inlägget “Så tjänade en amatörfotograf 920 000 kronor på att fälla John Galliano“ så bevakar vi alla idag världen åt varandra. Som berättare blir din roll att lyssna och leta. Allmänheten är dina ögon och dina öron. Och med denna tids moderna tänkande och teknik handlar det om helt fantastiska ögon och öron. De som befinner sig mitt i en nyhet kan direktrapportera i HD. Redaktörens arbete blir att sortera, filtrera och presentera fynden på bästa vis.
Paul Lewis och hans teams största bragd är historien om Ian Tomlinson. I det internationellt uppmärksammade fallet dör ett tidningsbud under G-20-protesterna i London 2009. Kortfattat kan man säga att den första officiella förklaringen som går ut är att Ian Tomlinson dött av naturliga orsaker. Men på Twitter florerar andra rykten, någon har sett Tomlinson liggandes på marken – men fortfarande vid liv, någon har sett en man slå honom med ett tillhygge. Myndigheterna dementerar allt. Genom att arbeta med de sociala medierna, göra sökningar bland de som Twittrat om händelsen, bland de som var där, kan Guardian slutligen få fram såväl berättelser som bilder och mobilfilmer från händelsen. Mycket riktigt dör Ian Tomlinson på grund av att hans hjärta och artärer kollapsar och lägger av. Men det sker efter att han attackerats bakifrån av en polis. Ian Tomlinson var en oskyldig man på väg hem från jobbet. Han blev 47 år. Efter att Guardian publicerat allmänhetens bilder och mobilfilmer från händelsen stormade polismyndigheten huset och krävde att tidningen tog bort materialet. Guardian vägrade.
Simon Harwood, den polis som sedan identifierats som den som gav sig på Ian Tomlinson, blev aldrig fälld för något brott. Men vi fick alla veta sanningen. Och Guardian intog en viktig plats även i en digital era.
Paul Lewis berättade under TEDxThessaloniki att denna typ av journalistiskt arbete alltid måste tillåtas vara väldigt flexibelt. Det är sällan möjligt att följa enligt på förhand givna scenarios. Men de hade ett intressant ramverk. När teamet hittat en händelse som intresserade dem, en story de misstänkte hittills inte berättats i sin helhet – började de plantera saker i egna tidningen the Guardian och på dess sajt. De producerade små notiser och artiklar om den aktuella händelsen/nyheten och såg till att varje gång (i bland mellan raderna, ibland mer uppenbart) antyda att någonting inte stod rätt till. De såg det själva som deras redaktions sätt att förklara för allmänheten att de var på deras sida, att de hade någonting i kikaren och att alla som visste någonting gärna fick “tissla och tassla”.
Hemma på redaktionen följde de sedan diskussionen och monologen i de sociala medierna. Dels reaktionen på texterna i tidningen, dels över huvud taget. Ibland kunde en enda statusuppdatering på Facebook vara nyckeln vidare i fallet.
– Vi skriver då stories som vi hoppas ska bli online-magneter, sa Paul Lewis. När allt fungerar som vi hoppas så samlas människor med information och relation till ämnet i fråga runt just de artiklar vi publicerar. Om inte annat så kanske en användare twittrar om vår story – varpå en annan användare (med viktig information) reagerar. Det kan ske på tusen sätt. Men grundfundamentet är att vi i tidningens huvudartiklar är ifrågasättande själva, så att vi öppnar dörren för även andra människor att ställa frågor. Det viktigaste är att vår lilla grupps texter i tidning och på sajt har en underton av misstänksamhet, att de levererar en känsla av att saker och ting inte står rätt till.
Där och då använder Paul Lewis och the Guardian sin position för att sätta igång, uppmuntra och dra nytta av riktig och viktig medborgarjournalistik. Idag är medierna bara “den tredje statsmakten” om vi alla tillsammans vill det.
{ 3 comments }
