Hade tänkt skriva om att livebloggande var överskattat och ett sätt för gamla medier att famla efter nya människor. Som när Aftonbladets Per Bjurman bloggar långsamt och långt från snabba och intensiva NHL-matcher eller när uttråkade koftor skriver ”publiken jublar” från Melodifestivalens pressläktare.
Till dess att Arsenal FC gav sig in för att värva Zenit St. Petersburgs Andrej Arsjavin och jag fann mig själv inte göra någonting annat än trycka på uppdatera i två dygn. Det var fantastiskt att följa ryktena kring att ”Arsjavin setts på en kennel utanför London”.
När “John G“ från Arsenals supporterbutik sms:ade in till BBC:s liverapportering och berättade att hans chef nu ”godkänt att de började trycka Arsjavin-tröjor” höll både jag och brorsan på att skrika rakt ut.
En bra liveblogg är så smal som möjligt. Den behandlar ett ämne eller ett fenomen besökaren inte lika gärna kan se själv. Den är kort och rapp som om du microbloggade i Facebooks statusrad. Och den blir bara riktigt bra om den bjuder på en unik inblick (tänk på “John G“ och killen utanför kenneln).
{ Comments }
