olle lidbom

Idag fick jag ett stycke text ur Olle Lidboms Analysbrevet uppläst för mig. Den handlade om hur magasin framgångsrikt arbetar med sociala medier. Olle listade tre intressanta exempel.

Dels handlade det om att ett av de största värdena som finns i en tidnings varumärke, historia och så där – är dess ofta stora expertis, värdefulla kontakter och kvalificerad personal. Varpå en potentiellt ny intäktskälla är att helt sonika, via de sociala medierna, föra samman den intresserade målgruppen med kunniga personer från tidningen. Det kan handla om chattar, diskussioner, frågestunder eller undersökningar. Dels för att binda målgruppen närmare varumärket, dels för att kanske tjäna pengar på aktiviteten (sponsrade chatt-sessioner, undersökningar att sälja vidare, etc).

Exempel nummer två handlade om att den klassiska bannerannonseringen kan bli roligare med sponsrade Twitter-bakgrunder och liknande. Men det var på nummer tre jag fastnade. Olle skrev om hur magasin kunde engagera sina läsare genom diverse aktiviteter – vars resultat eller “vinst” för läsaren skulle vara att få synas i respektive tidning. Ett exempel är Playboy som via Twitter-hashtagen #FriskyFriday får kvinnor att ta utmanande bilder på sig själva – ladda upp dem – och genom detta ha chansen att få synas i tidningen.

Nu är Playboy-exemplet ett extremt sådant. Och kanske fungerar det i den nischen. Men i övrigt är jag mycket tveksam till att tidningsvarumärken kan finna någon framgång i just det där – att erbjuda uppmärksamhet i en “riktig tidning”. I utbyte mot engagemang och uppmärksamhet åt andra hållet. Den där gränsen mellan “riktiga medier” och allt annat – är det för det första ingen annan än de traditionella medierna själva som ser. Och jag har fortfarande aldrig, inte ens de gånger då jag kommit släpandes med några av landets tyngsta medievarumärken, mött speciellt mycket imponerande miner bland de yngre generationerna. Ofta har dessa människor haft bloggar, varpå den egna plattformen värderats otroligt mycket tyngre än vilket traditionell medievarumärke som helst.

Generationer födda med internet, eller “de digitala infödingarna” som någon så floskeltungt kallade dem i en rapport för några år sedan, bär inte vårt arv. Och således inte heller vår syn på vad man bör vara tacksam och respektfull inför. Jag tror inte att vi kan använda våra tryckta editioner som lockbete längre. För Victoria 17 år är egna modebloggen Victorias värld tyngre än Vogue. Vi måste således hitta nya sätt att imponera.

{ 2 comments }