Det här är en utveckling jag ska följa noga. Folio rapporterar om en Gawker-story byggd på interna dokument från AOL. I korta drag handlar det om att AOL format ett dokument som ska guida dess redaktörer. Om att man tänkt ut en formel som bestämmer vad en redaktör ska och inte ska skriva om. Och hur så ska ske. Det handlar om sju steg som ska mynna ut i 300-500 ord långa rewrites. Rewrites som man – genom dessa sju steg – (ursäkta språket) således sökmotorsoptimerat skiten ur.
Men framförallt så handlar det om någonting mycket mer intressant. Om att den alltid så skyddade och samtidigt attackerade journalistiska integriteten nu inte bara jagas av de rena kommersiella aktörerna. Utan också utav tekniken. Det börjar växa fram faktiska formler kring vilket material som just i denna stund fungerar bäst i sökmotorerna, som genererar flest klick. Uträknad med hjälp av data från sökmotorerna, trafikmönster och olika nyckelords status – allt i realtid och per specifik story/ämne. Det finns procentsatser på hur ofta vissa nyckelord bör nämnas i en text för att rankas högt i Google. Och många skriver idag snarare för att få länkar än för att faktiskt informera och berätta.
Det har innan talats om hur journalistens kompetens, i ett landskap av användargenererat material, fortfarande behövs. Om hur hon blir redaktör och måste finnas där som ett mänskligt filter. Men vad händer när även den uppgiften försvinner? När den journalistiska uppgiften marginaliseras av mönster och tekniska sanningar? Tusen spänn på att uppstickare som Nyheter24 och Realtid.se skulle kasta sig över system som automatiserat spottat ur sig rewrites för Google. Istället för att sitta med budgeten full av frilansskribenter. Och man kan inte klandra dem.
Detta blir ännu en vardag att hantera.
När jag igår (27/5) läste Joseph Guerrieros Folio-text Who in media will survive? kände jag att ett finger sattes på någonting som gnagt i mitt huvud länge. Det är inga nyheter, vi har alla vetat det länge (kanske krävs det några kollisioner för att slutligen slå igenom?).
Men vi har bara flyttat en gammal affärsmodell till en ny kanal. Och vårt arbetssätt har följt med.
Tusen saker har utvecklats men många fundament står kvar. Det handlar fortfarande för mycket om ”oss” och för lite om ”dem”. Det borde inte alls handla om oss, om att vi pratar, utan om människorna vi ska tala till. Om hur vi bäst kan tjäna dem och om deras röster. Vi löser för få problem åt våra läsare, vi tillför för lite och vi riskerar att snart inte ha en plats i deras vardag. Jag möter varje dag människor utan ett uns respekt för vad ett visst medievarumärke varit vid en viss tid. ”Vad är det idag?”
Jag tänker på det ofta. Våra magasinssajter (”vi” är i just detta stycke text alltså Aller Internet och sajter som bland andra cafe.se, elle.se och svenskdam.se) blir bättre varje dag. Vi jobbar hårt och vi lär oss. Mångas vardag revolutionerades när vi för några år sedan genom bloggen fick ett dagligt samtal med människor vi tidigare bara skickat papper till var 30:e dag. Men det är fortfarande samma röst, om än något anpassad. Vi finns överallt där vi ska finnas. Men fortfarande med samma röst. Löser vi problem? Underlättar vi? Tillför vi? Jag vet faktiskt inte. Kanske.
Guerriero har rätt på fler punkter. Mediabranschen består av väldigt många väldigt smarta människor som tillsammans borde kunna få ordning på det här. Men om det varit en fråga om intelligens skulle exempelvis Facebook och MySpace vara guldgruvor nu. Och båda gör fortfarande småpengar sett till sina möjligheter.
Men lösningen kan finnas där ändå. Dessa företag drivs av precis det vi behöver mer av. En inställning helt och hållet byggd på vad som bäst tjänar användaren. Utan historia, utan någonting som fungerat tidigare, är det naturligt att fokusera på exakt vad människor behöver, vad de vill ha. Under tiden publicerar vår bransch samma artiklar de alltid publicerat och försöker sälja annonser på fasta utrymmen bredvid. Det är inte bästa sätt att hjälpa användare och annonsörer.
Jag tar inte livet av bannerannonsering, inte av traditionell nyhetsrapportering, inte av journalistik. Men de som inte, parallellt med vardagen idag, avsätter tankar och tid åt utveckling av affärsmodellen och arbetsmodellen kommer att slås ut. Så nu ska jag stega bort till bokhyllan, damma av mitt exemplar av klassiska Blue Ocean Strategy och se till att attackera våra egna modeller till vägs ände. Innan någon annan gör det.
