Idag intervjuades jag av Sveriges Radio, Ekot, med anledning av DN-debatten kring Justitiekanslerns praxis att tilldöma skadestånd.
Kort och otroligt förenklat kan man säga att den som frihetsberövas (exempelvis hålls häktad) – och därefter inte döms, tilldöms skadestånd. Och detta skadestånd påverkas i många fall av om den som frihetsberövats också varit “massmedialt uppmärksammad”. En del anser att man inte kan hävda att “sociala medier” som exempelvis bloggar och Facebook är “massmedier” (och att de således inte ska inkluderas i bedömningen). Andra (jag, bland annat) hävdar att de digitala kanalerna är dominerande idag – och att det är absurt att inte inkludera även dessa krafter.
Du kan läsa Anders Ahlbergs och Anette Novaks inledande debattinlägg här – och Justitiekansler Anna Skarheds svar här.
Min kommentar hittar du som sagt här.
Annie Leibovitz är en av mina favoritfotografer och jag såg nyligen hennes kringresande utställning A photographers life 1990-2005 på nyöppnade Fotografiska i Stockholm. Bilderna levererade givetvis enligt förväntan, men det var andra saker jag funderade på under tiden efteråt.
Bild: Robert Scoble.
Någonstans i bildmixen på Fotografiska fanns Leibovitz-citatet: “Jag har inte två liv, utan ett”. Som en förklaring av att ytterst privata foton (som de på partnern Susan Sontag, då döende i cancer) blandats hej vilt med uppdragsbilder (som det ikoniska porträttet på en naken och gravid Demi Moore). Och det är lite så. Det blir allt svårare för oss att skilja på privat och offentligt. Och genom att göra just det, riskerar vi att hela tiden bara måla halva tavlan.
Jag tycker inte att man, i dagens klimat, kan välja. Och jag tror framförallt inte att man behöver göra det. Många av mina vänner vill inte Facebook-connecta med kollegor, hävdar bestämt att festbilder på nätet minskar möjligheterna till framtida jobb och skulle inte drömma om att skriva en öppen och personlig blogg. Jag har den största respekt för människor som vill att privatliv ska förbli privata. Det är egentligen bara den fabricerade “risken” jag inte köper.
Jag tror inte att du riskerar några professionella möjligheter som helst av att vara den du är, och genom att vara öppen med det. Ibland blir jag full. Jaha. Ibland blir jag ful. Ok. Jag svär stundtals. Jaja.
Jag kanske är naiv. Men ska jag anställa en människa blir jag snarare misstänksam om denne har en helt ren historik på nätet, om det inte finns en enda ful bild på Facebook, inte minsta privata inblick. Det ringer i alla fall några små undrande klockor. Och i samma situation dömer jag aldrig någon som öppnat dörrarna fullständigt.
Om man läser mycket om, och tittar på många verk av, Annie Leibovitz – får man lätt känslan av att hon levt tusen liv. Men det är bara ett. Ett och samma, oavsett sammanhang och kanal. Och det tycker jag att vi ska omfamna.
Ju mer tid av våra liv vi lever på nätet, desto mer av våra liv finns där.
