I lördags (16/1) skrev Pressombudsmannen Yrsa Stenius debattinlägget “Behöver vi läsa allt om en bedragen hustrus tragedi” i DN. Stenius ville (med anledning av att svenska medier gjort en stor sak av Tiger Woods otrohetsaffärer) ta upp “frågan om hur vi ska bedöma allmänintresset i förhållande till internationella mediers publiceringar…”.
Kort och gott och väldigt förenklat: Måste en story vara big business även i Sverige, bara för att den är det utomlands?
Tiger Woods. Bild: Idovermani.
Stenius bedömning blir att “Kraschen Tiger och Elin råkat ut för naturligtvis är en stor nyhet, men inte en skandal av den omfattning den blev i USA”. Och hon drar därför slutsatsen att svenska medier “måhända har övervärderad allmänintresset av händelsen…”. Jag ska inte värdera Yrsa Stenius resonemang på något vis, framförallt inte då jag här bara återgivit det platt och utan många av de dimensioner hon målar upp. Men det är inte heller intressant.
Det som väckte min nyfikenhet från början var istället hur otroligt irrelevant hela den här diskussionen kändes. För just mig. Jag har, från de första snaskiga rubrikerna, vältrat mig i den här personliga tragedin. Till den mån att jag stundtals knappt haft näsan över ytan. Gud, vad jag badat i skit. Jag har lyssnat på privata meddelanden på älskarinnors telefoner, jag har kastat mig över paparazzibilder så korniga att man stundtals undrat om de plåtats av Hubble.
Och detta skäms jag såklart mycket över. Men min poäng är att vare sig Yrsa Stenius eller någon svensk medial återhållsamhet över huvud taget kunnat hålla mig borta från det här. TMZ var ju helt otroliga i sitt grävande! Jag säger inte att Pressombudsmannen inte har en plats och jag säger inte att svenska mediers inställning och valda linje inte kan påverka intressens styrka i Sverige.
Men jag säger att många, väldigt många, generationer och individer är långt bortom deras räckhåll.
{ 2 comments }
