Ingen vinner över berget. Men jag lyckades i alla fall vandra, klättra, hasa och många gånger förbanna mig själv uppför det. Kilimanjaro, med sin topp Uhuru Peak på 5 895 meter, är ett fantastiskt vackert och mångfacetterat berg. Välkomnande på en del platser men otrevlig i sin attityd på fler. Jag har i skrivande stund befunnit mig på svensk mark i lite mer än 24 timmar. Och jag är i vare sig position eller skick nog att sammanfatta äventyret. Inte riktigt än.
Expeditionen var, sett som helhet, mer krävande än jag förutspått. På fler plan. Men låt oss återkomma till det framöver.
Det är dags. Ikväll (3/7) klockan 21:00 lyfter jag från Arlanda med Ethiopian Airlines. Första stopp är Bole Airport i etiopiska huvudstaden Addis Abeba. Varpå vi byter kärra för fortsatt färd mot Tanzania och Kilimanjaro.
Mina mentala förberedelser kan bäst beskrivas som obalanserade. Jag har pratat med några människor som hävdar att den expedition jag ansluter är att jämföra med en fin vårdag i parken. Andra säger att det är det värsta de gjort och en prövning som enbart kan liknas vid ett rent helvete.
Hur som helst. Det är fakta att 40 % av de människor som sätter av mot toppen av Kilimanjaro (Uhuru Peak) aldrig når den. Och nästan 6 000 meter över havet är det väl var man för sig själv. Höjdsjukan, fallande klippblock och liknande har skördat sina offer genom åren. Men min strategi vilar på ungefär samma grundvalar som den jag lever efter hemma: Jag ska äta och dricka så mycket som möjligt. “När du börjar känna törst, är det redan för sent”, var det en guru som sa.
När det gäller den mentala biten så planerar jag att traska omkring där uppe och rabbla affärsidéer, organisationsstrukturer och medieutveckling i stort. Jag räknar med att berget sköter sin del av dealen – och skjuter in lite solstrålar. Men i övrigt bara ger kyla och kamp tillbaka. Det blir med andra ord lite som livet i övrigt.
Vänner, det har varit ett nöje. Vi ses på andra sidan.
Jag äger spaltmeter med managementlitteratur. Jag pratar ledarskap och organisationsuppbyggnad även när mitt enda sällskap är jag själv. Jag tänker på de här sakerna en hel del, med andra ord. Men såväl jag själv som andra tänker för mycket på – och pratar för mycket om – hur vi ska strömlinjeforma våra befintliga organisationer, effektivisera de led som står och få alla att arbeta tillsammans. När vi nog borde tänka mer på de där andra som gör någonting annat. Våra företag borde snarare satsa på en intern utbrytarfalang. En egen piratrörelse.
Under tidigt 1980-tal tillverkade Apple datorer för primärt företagsmarknaden. Storsäljaren, modellen Lisa var (med den tidens mått mätt) avancerad och dyr. Vid lanseringen 1983 var utgångspriset 9 999 amerikanska dollar. Ingenting för en vanlig konsument. Och även om projektet från början var grundaren Steve Jobs idé och baby vägrade företagets styrelse honom mandat att driva dess fortsatta utveckling. I protest tog han med sig några av de bästa teknikerna och skapade en intern piratrörelse inom Apple. Med en annan vision än den som omgav projektet Lisa. Jobs ville ville nu bygga en dator som var lätt, enkel och som kunde säljas till ett lägre pris. Han ville se en dator i varje hem. Projektet döptes till Macintosh.
Jobs samlade sin arbetsgrupp i en liten extern byggnad strax bredvid Apples huvudkontor. Utanför hissade han piratflagg.
Historien fortsätter, som du vet, med uppbyggnaden till fundamenten av vad som idag är ett av världens största, mäktigaste och mest ansedda företag. Och en produktutveckling som genererat så mycket intäkter att Apple idag sitter med en krigskassa på drygt 400 miljarder kronor. Men poängen är inte vare sig persondatorn eller pengarna. Poängen är att jag är övertygad om att det är en styrka med människor som tillåts tänka annorlunda. Jag tror att musikindustrin vunnit på att, i början av digitaliseringen, ha haft arbetsgrupper som hatade skivor. Jag tror att mediehusen skulle vinna på att ha människor som affärsutvecklade utifrån en verklighet utan tryckta tidningar. Och så vidare. Alla företag borde planera inför tiden då dagens huvudnäring försvinner. Skapa airbags inför förändring. Alla företag med överlevnadsinstinkt borde ha en egen intern piratrörelse. Som testar och tar ut svängar. Som skapar och utmanar.
För att råda bot på min ständiga förmåga att skriva för långt har jag lanserat återkommande formatet “En fråga”. Jag ställer helt enkelt en enda fråga till någon som intresserar mig just nu.
Idag: Charlotta Flinkenberg, chefredaktör på CHIC.
Charlotta Flinkenberg.
Charlotta, du har bloggat på Chic.se i nästan exakt tre år idag. Sedan första dagen Aller lanserade tidningen. Hur har det gjort dig till en bättre chefredaktör?
– Jag bjuder mycket på mig själv i min blogg och visar hela det breda spektrat av min personlighet. Min blogg visar rätt få stylade “spontant fotograferade” dagens outfit-bilder i kissnödiga poser, men desto mer snapshots från mitt skrivbord, eller från provrum, eller från möten och resor. Osminkade, humoristiska bilder och glamourösa premiär-tillställningar på röda mattan. Högt och lågt. Responsen blir därefter. Läsarna känner nog att de får ett förtroende för mig. De törs komma med ärliga, ibland till och med rätt tuffa kommentarer och frågor om alltifrån klädval och karriärsfrågor till hur de ska gå tillväga när deras pojkvän har dumpat dem och de plötsligt blivit ofrivilliga singlar i 30-årsåldern.
– Att ha en blogg är en dynamisk och givetvis interaktiv förlängning av det rätt så platta och tvådimensionella printmediet. Jag älskar att kunna ha en intim (för så känns det, även om det är 12 000 personer som läser) dialog med mina läsare, guida dem och peppa dem. Men även tydligt visa att jag tar till mig av deras åsikter. Jag kan, tack vare min blogg, pejla av sinnesstämningen hos kvinnor (och en och annan gaykille) just nu, vad de funderar över, vad de är nyfikna på, hur de agerar och vad som engagerar dem. Sen levererar vi det i CHIC. Det är en kärleksfull relation som förstås är energikrävande och tar en jävla massa tid (som alla relationer). Men som ger mycket tillbaka i form av konkret och direkt feedback som är mycket användbar i mitt dagliga arbete som chefredaktör.
