Tack för en fin vår. Verkligen, alltså. Det har varit grymt. Sommaren har varit bra den också. Och hösten kommer att bli än bättre. Men först: semester.

Jag lyfter mot San Francisco nu. Spännande möten och storslagen avslappning väntar, om vartannat. En handfull poolfester, några instängda konferensrum, lite drömskt investeringsprat med människor med mer pengar än jag  – och om jag har tur, kärlek.

Sköt om dig, vi ses om en månad.

Idag intervjuades jag av Sveriges Radio, Ekot, med anledning av DN-debatten kring Justitiekanslerns praxis att tilldöma skadestånd.

Kort och otroligt förenklat kan man säga att den som frihetsberövas (exempelvis hålls häktad) – och därefter inte döms, tilldöms skadestånd. Och detta skadestånd påverkas i många fall av om den som frihetsberövats också varit “massmedialt uppmärksammad”. En del anser att man inte kan hävda att “sociala medier” som exempelvis bloggar och Facebook är “massmedier” (och att de således inte ska inkluderas i bedömningen). Andra (jag, bland annat) hävdar att de digitala kanalerna är dominerande idag – och att det är absurt att inte inkludera även dessa krafter.

Du kan läsa Anders Ahlbergs och Anette Novaks inledande debattinlägg här – och Justitiekansler Anna Skarheds svar här.

Min kommentar hittar du som sagt här.

Efter att ha läst igenom (den alltid så energiska) Tim Ferris två blogginlägg How to create your own real world MBA I och II, skulle jag vilja lyfta ämnet “investeringar” för en kort stund. Jag har själv gått in i en del olika bolag under våren (vi pratar om alltifrån mindre myrsteg till större språng). Och utan att gå in närmare på dessa (tro mig – det ska göras vid senare tillfälle), så måste jag ändock slå lite på samma trumma som Ferris.

Bild: Hyku.

Att investera är ett utmärkt sätt att lära sig mer om saker, att utvecklas bortom teorier och prat. Att lära sig från en skarp verklighet. Och detta gäller oavsett om du är börs-vd eller pluggar till sjuksköterska. Oavsett om det är fjärilar eller fotboll som du klassificerar som din hobby. Det finns alltid intressant och spännande företagsamhet och idéer att ta del av, att bli en del av. Och att följa med framåt. Förändring är någonting fint. Och det finns alltid människor redo att utmana det som står still.

Att investera i ett (ofta) ungt bolag innebär (förutom de rent affärsmässiga möjligheterna) att du, genom att antingen skjuta in en mindre summa pengar, eller din kunskap, ditt nätverk eller din tid, får insyn. Genom att ta sig innanför väggarna på en rörelse följer man utveckling, anpassning och fighten framåt från front row. Och det är ofta minst lika givande som en dyr businesskola.

Alla svenska mediehus borde också omedelbart avsätta en fond för mindre investeringar i startups. Tänk exempelvis om vi på Aller hade en säck pengar att fördela varje år, på idéer och organisationer vi ville veta mer om, testa i skarp miljö, lära oss mer av. Genom att inte bara möjliggöra fina spridda investeringar för framtiden – tror jag att det stora vinsten skulle ligga i att låta nytänkande, kreativitet och lärdomar sippra genom organisationsleden.

Se så. Gå nu genast in på (exempelvis) Swedish Startups, hitta några fina lovande bolag och förbered dig på att aldrig någonsin se på vare sig företagande eller medier på samma vis igen.

Sommartid är tid för reflektion. Nu har inte undertecknad belönats med semester riktigt än, men jag har åtminstone hunnit läsa ikapp lite då min mötesmängd minskat. En av de mest intressanta texter jag hittade i min hög var Fast Company-reportern Farhad Manjoos Killer apps; om varför Apples app-store är dömd att dö.

Det jag personligen uppskattar med app-store är, förutom enkelheten, att duktiga människor får betalt för duktigt arbete. Men mina tyngsta sympatier ligger ändock med ideologerna. Att stänga in, kontrollera och domdera går emot hela den tanke som internet och den digitala världen byggts på, den om öppenhet och generositet. Apple måste sluta bete sig som smartphones-producenternas Nordkorea om de vill fortsätta sin framgångsmarsch. Sluta låsa in och mobba.

I takt med att än fler läsplattor (eller “medieplattor”, som jag tror utmärkte Martin Stadhammar var först med att kalla dem), rena e-boksläsare, smartphones och gud vet vad slår ner på marknaden – måste saker enas. Utvecklare och innehållsproducenter behöver kunna skapa produkter som inte bara fungerar för iPhone, utan för alla olika miljöer omkring oss.

Och som tur är finns det en grym app för det.
Internet.

I lördags (10/7) twittrade jag om Bloomberg Businessweeks fem avsnitt långa videointervju med Pete Cashmore, grundare av bloggen Mashable. En av världens mest lönsamma bloggar.

När jag nyss såg klippen (de är cirka fem minuter långa per klipp) ytterligare en gång insåg jag att jag nog fan måste posta dem här också. De är verkligen sevärda, perfekta att ha i bakgrunden när du jobbar. Pete Cashmore pratar om hur han förvandlat sin hobbyblogg till ett medieimperium, hur de arbetar med att utveckla affärsmodellen samt konkret kring de olika intäktsbenen.

Del 1 (resterande avsnitt hittar du som sagt hos Businessweek):

Annie Leibovitz är en av mina favoritfotografer och jag såg nyligen hennes kringresande utställning A photographers life 1990-2005 på nyöppnade Fotografiska i Stockholm. Bilderna levererade givetvis enligt förväntan, men det var andra saker jag funderade på under tiden efteråt.

Bild: Robert Scoble.

Någonstans i bildmixen på Fotografiska fanns Leibovitz-citatet: “Jag har inte två liv, utan ett”. Som en förklaring av att ytterst privata foton (som de på partnern Susan Sontag, då döende i cancer) blandats hej vilt med uppdragsbilder (som det ikoniska porträttet på en naken och gravid Demi Moore). Och det är lite så. Det blir allt svårare för oss att skilja på privat och offentligt. Och genom att göra just det, riskerar vi att hela tiden bara måla halva tavlan.

Jag tycker inte att man, i dagens klimat, kan välja. Och jag tror framförallt inte att man behöver göra det. Många av mina vänner vill inte Facebook-connecta med kollegor, hävdar bestämt att festbilder på nätet minskar möjligheterna till framtida jobb och skulle inte drömma om att skriva en öppen och personlig blogg. Jag har den största respekt för människor som vill att privatliv ska förbli privata. Det är egentligen bara den fabricerade “risken” jag inte köper.

Jag tror inte att du riskerar några professionella möjligheter som helst av att vara den du är, och genom att vara öppen med det. Ibland blir jag full. Jaha. Ibland blir jag ful. Ok. Jag svär stundtals. Jaja.

Jag kanske är naiv. Men ska jag anställa en människa blir jag snarare misstänksam om denne har en helt ren historik på nätet, om det inte finns en enda ful bild på Facebook, inte minsta privata inblick. Det ringer i alla fall några små undrande klockor. Och i samma situation dömer jag aldrig någon som öppnat dörrarna fullständigt.

Om man läser mycket om, och tittar på många verk av, Annie Leibovitz – får man lätt känslan av att hon levt tusen liv. Men det är bara ett. Ett och samma, oavsett sammanhang och kanal. Och det tycker jag att vi ska omfamna.

Ju mer tid av våra liv vi lever på nätet, desto mer av våra liv finns där.

Jag sitter just nu och räknar på en handfull mobila satsningar. Och kan inte komma ifrån hur annorlunda jag resonerar nu, jämfört med när jag planerar nya sajter. Och hur mycket jag skulle kunna vinna på att låta de två flyta samman.

Så här: Så fort jag kontaktas gällande en app, en mobilsajt eller någonting liknande – kritiserar jag det sönder och samman. Jag använder Blue Ocean Strategy till vägs ände; jag kritiserar upplägget från alla möjliga håll för att se om det håller. Var finns affären? Är den realistisk? Löser vi ett problem åt användaren? Varför skulle målgruppen lägga tid och energi på att söka upp, ladda ner och sedan använda vår produkt? Skulle jag själv ha gjort det? Finns det konkurrerande produkter som är bättre? Förtjänar produkten en plats i världen?

Mina krav på enkelhet, användarnytta och affärspotential är rigorösa.

Och det är uppenbart att jag och många av oss haft annorlunda sajtportföljer om vi ägnat oss åt samma reality check inför varje sådant projekt. Och de sajter som passerat – hade förmodligen sett annorlunda ut. Affären hade varit tydlig, inte bestått av bannerplatser ingen vinner på att köpa. Och som aldrig har realistisk möjlighet att dra runt organisationen. Användaren hade stått i fokus, inte vi på andra sidan linan.

Inom fotbollen är “silly season” ett samlingsnamn för den period då transferfönstret är öppet och klubbarna kan köpa och sälja spelare.

Nej, han är inte klar för United. Han tycker inte om regniga England.

Jag älskar silly season. Jag älskar silly season så mycket att jag i princip inte vill att säsongen ska dra igång.

Det fantastiska är att silly season bara blir mer underhållande för varje litet steg vårt informationsstressade samhälle tar. Internet var givetvis en revolution. Också Twitter har rört om i grytan (du kanske minns när jag följde Arsenals souvenirförsäljares jakt på Andrei Arshavin genom London, innan ryssen skrivit på för klubben?). Men mest av allt har dock all denna samlade tekniks medförda tempohöjning bidragit.

När den digitala revolutionen sytt samman världsdelar till ett litet jäkla täcke, översvämmas vi av information från jordens alla hörn. I realtid. Segmenterat på valfri nivå. Jag klickar på uppdatera-knappen på Daily Mirrors Arsenal-taggade silly season-flöde 300 gånger om dagen. Och det jag tycker är intressant är att jag nu, på grund av utvecklingen ovan, vant mig vid ett helt vidunderligt tempo. Jag vill ha ny information hela tiden. Nya rykten, kommentarer, dementier, nya rykten igen – i aldrig sinande ström. Och får jag det inte blir jag tokig.

Än mer intressant är att jag utvecklat sådana krav på uppdateringar, på att få ny information, att då sådana inte kommer – blir abstinensen ohanterlig. Jag vill hellre att någon ljuger ihop någonting, bara för att jag ska kunna konsumera, analysera och antingen förkasta eller omfamna. Den ursprungliga sanningshalten spelar ingen roll. Det är underhållande oavsett. De rent spekulativa nyheterna, det rena sagoberättandet, är idag en välbehövlig, motiverad och uppskattad tårtbit av den journalistiska helheten.

Det du.

Jag tillbringar allt mer tid på Twitter. Och Twitter intar allt mer rollen som min nyhetskälla nummer ett. Om jag summerar de senaste veckorna är det via just Twitter som jag uppmärksammats på nyheter, tipsats om bra läsning och skickats vidare till diverse kul länkar. När jag tittar närmare på vad jag själv retweetat (”skickat vidare”) under denna vecka uppenbarar sig några fina länktips.

John Mayer.

Varsågod:

How to use Promote a Post on Facebook (via Jesper Åström)
Kort, snabbt, enkelt – och bra.

John Mayer – Singer, Songwriter, Guitar Legend and Social Media Expert? (via Kullin)
Obligatorisk läsning för alla som arbetar med artister. Fan, alla som arbetar med personliga varumärken – med människor – egentligen.

Nya Affärer listar: 9 nyttiga Iphone-appar för det mobila kontoret (via Zackrisson)
Jag använder bara Evernote själv (och älskar den). Men det är nog en nyttig verktygslåda, det där.

Video: Fem saker iPad saknar (via mig själv)
Självförhärligande egenreklam! Aja baja.

Jag har tidigare skrivit om mina problem med iPad som magasinens räddande ängel och lite om hur Kindle borde tackla (den förmodligen mördande) konkurrensen från Apples lilla silverplatta.

Kevin Rose (grundare av Digg, bland annat) tar stafettpinnen vidare och presenterar här sin “Top 5″ på saker som iPad saknar. Eller snarare “Top 5 wishlist” på funktioner som Steve Jobs & Co borde uppgradera paddan med. Enjoy!