Vill man slita i de stora växlarna kan man hävda att lödderattacken mot Rupert Murdoch delat världen. Det finns de som avskriver denna typ av upptåg som löjeväckande och effektlösa. Och det finns de som hävdar att det faktiskt är ett skojigt upptåg som ger rubriker. Hur som helst. Den 80-årige mediemogulen som flertalet gånger kallats “en av världens mäktigaste män” får alltså nu sitta i London och degraderat svara på tuffa frågor. Frågor om sin inblandning i en omfattande avlyssningsskandal som skett på numera nedlagda söndagstabloiden News of the World. För någon som anser sig vara en journalistikens herre torde detta vara prekärt.

Rupert Murdoch. Foto: World Economic Forum.
Överallt på internet ser jag reaktioner på utredningen. Detta brott mot en mängd juridiska (antar jag) och moraliska (vet jag) paragrafer kommer att följas av många. Och de straff som lär utdömas kommer säkert att till fullo tillfredsställa få. Men det är viktigt att vi pratar om ämnet journalistik, om dess rättigheter och skyldigheter. Min enda lilla invändning mot rådande diskussion är att den tycks drivas av människor vars senaste upplevda presskonflikt var IB-affären. Jag säger inte att det är någonting fel på vare sig välvilja eller argument. Men de bygger på ett stundtals svagt referensverk.
Låt mig berätta om en sak som skett med nyhetsjournalistiken de senaste åren. Den har blivit ett spel och en tävling.
Jag har tidigare skrivit om hur en privatfilmare, via en fransk förmedlarsajt, sålde videon på John Galliano och det omtalade utbrottet för 920 000 kronor. Denna franska sajt heter Citizenside. Affärsidén bygger på att samla amatörfilmer och bilder för att sedan, vid intresse, förmedla dessa till nyhetsorganisationer runt om i världen. För vad som än händer och vart det än händer så är chansen större att en “vanlig” människa är på plats snabbare än en journalist. Och med de kameror som finns i dagens mobiltelefoner behövs vare sig skåpbil med paraboler eller bazookastor filmutrustning. Enligt uppgift från Citizenside själva uppgick företagets totala intäkt för 2010 till cirka 9 miljoner kronor. Gott så.
Men organisationen har tagit det hela ett steg längre. Användarna tilldelas nu poäng för sin aktivitet. Att vara med i en omröstning ger poäng, att ladda upp en artikel ger poäng, att ladda upp ett filmklipp ger poäng. I takt med att användarna agerar medborgarjournalister åt Citizenside, bevakar event och händelser, samlar de poäng och inom nätverket respekt. De mest aktiva användarna, de med flest poäng, avancerar till att bli “korrespondenter” och vidare och vidare till att slutligen bli “chefredaktörer” för sin respektive region. Får man till rätt klipp på rätt nyhet eller på rätt person kan det dessutom generera tiotusentals kronor i belöning.
– Detta säkrar maximalt engagemang och maximal kvalitet, säger Philip Trippenbach, redaktör på Citizenside.
Så vad är då mitt problem med det här. Ingenting, egentligen. Medborgarjournalistik är i grunden så otroligt gott. Men jag har också sett människor göra fullständigt galna saker för att få uppmärksamhet och erkännande. För att inte prata om vad människor gör för pengar. När affärsmodeller som Citizensides fortsätter att ploppa upp, för det kommer de att göra, aktualiserar det återigen diskussionen kring vad som är journalistik. Kring vad en journalist gör. Vart gränsen för inblandning går och vilket ansvar den som publicerar och sprider bör ta.
Låt oss helt enkelt luta oss tillbaka. Och följa utvecklingen av skandalen kring far och son Murdoch, kring deras News Corp och kring News of the World. Må de skyldiga få sina straff. Och låt oss andra sedan fortsätta prata.
