Lite då och då hamnar jag i diskussioner kring om jag egentligen behöver min iPad. Den är ju “lika stor” som en Macbook Air (11 tum) och “kan ingenting” som inte min iPhone också kan. Som du förstår är dessa diskussioner sällan (läs: aldrig) initierade av mig själv. Men på grund av dem har jag åtminstone blivit mer alert när det kommer till att notera hur paddan och andra tablets, ibland snabbt och ibland sakta, influerar vårt och mitt beteende. För att liksom slipa min argumentation.
Min senaste notering: Jag sitter på kontoret. En kollega kommer förbi med senaste numret av en amerikansk affärstidning (vars texter jag ofta och gärna läser). Men denna gång bär han inte bara en rekommendation på en text jag borde läsa. Han bär också med sig den fysiska tidningen. Och lämnar över till mig. Det blir obekvämt. Vad förväntas jag göra med denna tidning? Läsa nu direkt? Lägga i lådan? På skrivbordet? Ta med hem i väskan? Och ska jag i så fall ta med den tillbaka också? Är tidningen min nu? Samtliga alternativ känns som dåliga sådana. Enda lösningen tycks vara den faktiskt briljanta.
Jag slår upp texten, hittar dess rubrik, går in på tidningens sajt, söker upp samma text – och sveper med ett fint klick in den i min Instapaper. Känsla av trygghet. Det må låta löjligt men jag läser väldigt mycket och just min iPad har utvecklats till en trygg hamn för såväl RSS-strömmen som mina artiklar i Instapaper. Och jag har sedan situationen ovan flertalet gånger kommit på mig själv med att, trots att jag har en fysisk tidning liggande uppslagen framför mig, hellre läsa samma text på min iPad. Trots att det just där och då är en omväg. Så vad säger du, viktigt eller bara virrigt?
