För en tid sedan kastade jag ut Seth Godin ur min RSS-läsare med huvudet före. Han hade blivit tråkig, gubbig och var aldrig konkret kring någonting. Utan kom bara med saker som “skriv ner galna idéer på träklossar och lek med dem”.
Men igår återvände jag för gammal vänskaps skull. Och stötte (tro det eller ej) på ett intressant inlägg om tidningarna Time och Newsweek. Seth skrev att de var långsamma och generella och att ingen skulle sakna dem när de var borta. Att själva modellen för dessa titlar var omöjlig att hålla vid liv i en snabb och specifik värld. Istället förespråkade han “micro magazines”. Digitala och hårt nischade gratismagasin (Newsweek spenderar tydligen 17 miljoner dollar om året på papper) med prenumeranter via mail och RSS. Med riktade annonser och oändliga möjligheter att dela med sig av, och diskutera, materialet.
Gott så. Visst kommer en rad människor att på inspirerande vis lyckas bli röster i sina respektive nischer – och alltså vinna över det generella. Och visst kommer pappersprodukter så småningom att dö.
Men jag är inte säker på att de uppsamlande, analyserande, auktoritära och analyserande produkterna (som exempelvis Time) är förste män på plankan. Många gånger är det just Time & Co (jag uppskattar till och med nya Bloomberg BusinessWeek) som är ensamma om att ge mig hela bilden. Om att samla allt tempo som jag missat, lugna ner det – och förklara det för mig. Förklara varför saker händer och vad det betyder. I makro. Sen kan jag själv tolka resten.
Det där jäkla gänget ska som sagt ut på plankan de med. Men inte riktigt än.
