“Framtidens sportstjärnor kommer alla att blogga.” Det var en bättre rubrik men jag försöker leva som jag lär – och låter således nyckelorden bestämma även den här gången.
Som fantast av amerikanska sportligor, främst hockeyligan NHL, har många svenska professionella idrottares inställning till media länge irriterat mig. I NHL vandrar man som journalist (i princip) fritt rakt in i omklädningsrummen. Och ställer de frågor man vill ställa. Till vem man vill. Oavsett hur matchen gått, vilket humör spelarna är på, etc. Det tas inte bara för givet att man som kontrakterad spelare representerar laget och föreningen och sporten under matchtid. Utan också innan och efter den.
Ligan och dess aktiva gör sitt bästa för att optimera relationen för fansen.
I Sverige, well. Exempel som Lars Lagerbäcks inmurade och nästan föraktande landslagskultur och Bojan Djordjics u-svängar gentemot media – går inte att förklara på något sansat vis. Någonstans på vägen har människor missuppfattat det hela. En idrottare står i centrum för att vi i publiken vill det. Och inte av något annat skäl. Vänder vi bort blicken, är också han eller hon borta. Och vårt intresse måste vårdas.
Tänker man på detta vill man tro att Thomas Nordahls uttalande nyligen, det kring John Alvbåges blogg, komma från en annan tid. Thomas Nordahl sa i princip att det var John Alvbåges bloggs fel att målvakten underpresterade.
– Hade jag själv varit tränare hade jag inte tyckt om att mina spelare bloggar, sa Thomas Nordahl till Sportbladet.
Holy mother of god. Hade jag varit tränare, ledare, ordföranden, sponsor, vem som helst runt Örebro SK – hade jag tackat fan för att John Alvbåge bloggar. Men herr Nordahl förstår inte det. Han tycker att det vore bättre om Alvbåge kopplade av med en god bok istället.
Men alla spelare borde blogga. Twittra, videoblogga, nätverka, rubbet. Om sporter och föreningar ska överleva måste man vårda publikens intresse. Även om reglerna är desamma som för 100 år sedan så är inte våra förväntningar det. Mina regler har förändrats. I somras följde jag en Twitter-ström från en kille som jobbar i Arsenals souvenirshop då han gömd följde efter Andrej Arsjavin runt i London, strax innan han skrev på sitt kontrakt med laget. Jag har nog aldrig varit så nyfiken och mitt inne i Arsenals varumärke som då.
Och det slutar inte här. Jag kräver inte bara att journalister släpps in för att tala med människor i omklädningsrum, jag kräver att människorna där talar själva. Sänder själva, blir egna mediekanaler. Aktivitet i de sociala medierna måste inom en väldigt snar framtid ingå i spelarkontrakten, precis som att det är obligatoriskt att närvara vid exempelvis presskonferenser. Både jag och Adidas längtar säkert efter Messis dagliga videoblogg, Arsene Wengers silly season-twittrande skulle engagera världens alla Arsenal-fans och vad en Tiger Woods-blogg skulle göra med det allmänna intresset för sporten golf, well…
