Sajten cafe.se är en av våra viktigaste plattformar. För oss (och “vi” är alltså Aller Internet) är det således att stor sak att just cafe.se under förra veckan slog trafikrekord med all time high-siffran 43 787 unika besökare (Open AdStream). Gott så.
Får. Bild: Adulau.
Och det var när samma sajts redaktör Viktor Barth-Kron skrev den obligatoriska “vi är större än någonsin-notifieringen” jag kom att tänka på (för att nu göra en höna av en fjäder) – en några månader gammal Wired-text. Närmare bestämt Clive Thompsons “How Group Think Rules What We Like”. Kan man ljuga ihop att någonting är populärt – och på så vis få andra att se på produkten i fråga mer positivt? Är grupptryck någonting mer avancerat än att hälla i sig fyra deciliter hembränt bakom en husknut (no questions asked…)? Kanske till och med någonting att på allvar beakta i modern marknadsföring? Är människor får?
Clive Thompson kommer i sin text fram till någonting i stil med “både och”. Man kan utan tvekan påverka en människas åsikt om ett varumärke genom att få detta att framstå som populärt. Där gör grupptrycket sitt. Men i det långa loppet tycks kvalitet ändå segra, enligt de experiment som citeras.
Men om man nu råkar vara en inte bara framgångsrik och populär produkt, utan även en kvalitativ sådan – finns det verkligen inga skäl i världen att inte högljutt berätta om detta. Jag lovar härmed att göra 2010 till de färgglada skrytdekalernas och de svulstiga framgångsförklaringarnas år. Jag råder dig att göra samma sak.
Sitter just nu och tittar igenom diverse föreläsningar jag missade under 2009. En rolig sak jag jag hittade i Clay Shirkys presentation New Motivations and Opportunities - Understanding the Amateur Producer under New Media Days i Köpenhamn besitter en enorm igenkänningsfaktor för mig.
Clay Shirky.
Då Blogg.se är ett av våra varumärken (ägs till 51 % av Allers Förlag) pratar jag ofta om bloggar, om att blogga och om andra människor som bloggar. Många av våra redaktionella sajter har dessutom bloggar som en stor del av sitt innehåll, så jo, jag skulle nog säga att jag är nere med den här grejen. Och ett återkommande inslag är att (alltid gentemot äldre människor, ofta män) tvingas försvara unga tjejer som bloggar. Att det är just tjejerna jag måste försvara handlar förmodligen bara om att andelen unga tjejer som bloggar är så mycket större än unga killar som gör samma sak.
Men citat som “vem fan är intresserad av att veta vad hon äter till middag” och “tragiskt, den generationen bryr sig bara om sig själva” och “vad är det för ord – dom kan ju knappt skriva” kastas hit och dit. Det råder milt uttryckt en oförståelse kring hela fenomenet.
Men precis som Clay Shirky säger – gå ner till närmsta köpcentrum eller fritidsgård och smyg omkring där bland unga människor och deras kompisar. Lyssna på vad de säger och hur de säger det. Vem är det egentligen som är konstig?
Det är ju du. Du är the weird one. För vad gör du när nere vid affären – smygandes bland unga tjejer?
Mycket av många människors negativa åsikter kring nya fenomen som dessa (banalt att benämna bloggandet som ett “nytt” fenomen, men du förstår…) – bygger inte på en oförståelse för tekniken eller mediet. Utan på en omognad. Många av oss är fortfarande inte vana vid att vem som helst, nästan hur som helst, kan skjuta ut sina åsikter och tankar i medielandskapet. Tidigare, när det var både dyrt och svårt att publicera, säger det sig självt att en 14-årig tjej inte gjorde det. Idag kan hon bli störst i stan.
Men bara för att du kan läsa det betyder det inte att hon skriver för dig.
Att de här dagarna skriva någonting som inte har med Apples iPad att göra är väl ungefär samma sak som att trycka kudden mot ansiktet och skrika. Men jag ger det ett försök. Jardenberg skrev i onsdags (27/1) inlägget Många bäckar små om bland annat mediers olika omskrivna “framgångssagor.” Som i många fall bär på en del luftslott. Ett exempel är SvD:s iPhone app SvD Quiz som, med sina drygt 13 000 nedladdningar á 7 kronor, såklart är en stor framgång. Till och med en viktig sådan.
Men, precis som Jocke skriver, intäkten är lik förbannat bara 91 000 kronor. Ungefär hälften av vad SvD:s säljare skulle kräva för en helsidesannons på sidan 3 i tidningen.
Min egen bild. Tagen i julas, under en underbar dag i Helsingborg (Örby Ängar).
Och bakom sådan fakta finns en verklighet. För, precis som Björn Hedensjö så fint skriver på Same Same But Different (i ett helt annat ämne, men det är passande ändå):
“En sak har jag lärt mig efter snart tio år på webbmedier - när det gäller webbstrategier finns inga enkla svar och inga absoluta sanningar. Förutsättningarna förändras över tid, ofta snabbt, och det som var rätt i går behöver inte vara det i dag.”
När man arbetar med nätet i en större organisation (som jag gör) finns det en syn på affären från en sida och en syn på teknologin från en annan. Människorna, entusiasterna, vill testa nya saker, prova teknologin, böja den, se vad den kan ge och kasta ut prototyper som kan eller inte kan ge någonting konkret tillbaka. Men oavsett vad så har man lärt sig någonting och man har arbetat i framkant. Det är en underbar inställning och man blir varm i hjärtat varje gång man ställs inför den.
Men tyvärr så bär man också oket att göra fina människor besvikna. Och man blir lite ensam på det havet. För hur häftigt (och viktigt) det än är att kasta kul småsatsningar omkring sig – så är det väldigt svårt att räkna hem dem. Och sånt måste såna som jag göra. Räkna hem. Jag känner mig väldigt ofta som en bakåtsträvare snarare än någon på väg framåt. Just på grund av den typ av luftslott Jardenberg redogör för. Det är ashäftigt om en människoskara stor nog att fylla en hockeyarena laddar ner en snygg och bra iPhone app. Det är en framgång. Men det blir en minusaffär.
Man blir en ensamseglare i många fall, den som skulle kriga för utveckling men som istället manar till lugn. Här ligger en av de punkter som skiljer print och webb åt som allra starkast. En webborganisation kan aldrig stålsättas så som en tidningsorganisation fungerar. Där man trots flödande kreativitet, fortfarande ofta fungerar som en fabrik som fyller sidor, halvsidor och uppslag. En webborganisation måste tillåtas experimentera, utvecklas. Göra fel för att sedan göra rätt, följa sina användares mönster och hela tiden skriva om sina egna regler. Här finns inga mallar. Vi måste prova oss fram, hela tiden. Testa nya saker. För det som var hett igår behöver inte vara hett idag. Och det som var rätt igår behöver definitivt inte vara rätt idag.
Men vi behöver få det rätt någon gång. För att någonsin kunna börja tjäna pengar på riktigt.
Att lyckas med konststycket att ge sin reklamkampanj ett eget viralt liv, är få förunnat. Men lita på att det pratas mycket om den saken i många (ofta futuristiskt inredda) mötesrum runt om i landet. Just nu och i nästa vecka och under långt tid framöver.
Målgruppernas uppmärksamhet har i många fall flytt medierna och det krävs idag andra saker för att väcka uppmärksamhet än för några år sedan. Jag brukar roa mig själv (eller oroa mig själv, snarare) med att i mitt eget huvud ställa frågan:
“Hur många av dina besökare skulle välja din sajt, om de tvingades att välja mellan den och Facebook?”
Brr… Men hur som helst. En del kampanjer har det, de flesta inte. Förmågan att höja ögonbryn, öppna munnar, magnetiskt dra till sig klick. Och jag lovar att grotta ner mig fullständigt i dessa olika framgångsfaktorer framöver. Grundbultarna i att få människors uppmärksamhet, och få dem att vilja berätta. Men inte idag (22/1). Just nu nöjer jag mig med att konstatera att Diesels nya kampanj Be Stupid har det.
Inte mängder av det. Men lite. Tillräckligt för att den kommer att spridas och pratas om.
Ur Diesels kampanj, Be Stupid.
Ur Diesels kampanj, Be Stupid.
Handlar det, i dessa två fall om sex? Jo, såklart. Men den linan är tunnare än man tror. Många har balanserat men få fått applåder. När en stor mängd företag nu på allvar ger sig in i leken och lanserar sina kampanjer på de sociala plattformarna kommer det att krävas än mer för att nå ut. Men samtidigt ge än mer eko när man väl lyckas.
I den stora svårigheten och snårigheten finns (som alltid) också väldigt enkla och därför väldigt briljanta vägar att vandra. Men det krävs lite extra för att hitta dem. IKEA:s omskrivna kampanj, ämnad att uppmärksamma det nyöppnade varuhuset i Malmö, är ett sådant nyliga exempel. Med enbart Facebooks existerande bildverktyg till hands, lades bilder på inredda rum ut. Och förste man eller kvinna som taggade sitt namn på en möbel – fick den. Så fint.
Trevlig helg.
Update: Nu, några dagar senare, snappar Resumé också upp saken.
I lördags (16/1) skrev Pressombudsmannen Yrsa Stenius debattinlägget “Behöver vi läsa allt om en bedragen hustrus tragedi” i DN. Stenius ville (med anledning av att svenska medier gjort en stor sak av Tiger Woods otrohetsaffärer) ta upp “frågan om hur vi ska bedöma allmänintresset i förhållande till internationella mediers publiceringar…”.
Kort och gott och väldigt förenklat: Måste en story vara big business även i Sverige, bara för att den är det utomlands?
Tiger Woods. Bild: Idovermani.
Stenius bedömning blir att “Kraschen Tiger och Elin råkat ut för naturligtvis är en stor nyhet, men inte en skandal av den omfattning den blev i USA”. Och hon drar därför slutsatsen att svenska medier “måhända har övervärderad allmänintresset av händelsen…”. Jag ska inte värdera Yrsa Stenius resonemang på något vis, framförallt inte då jag här bara återgivit det platt och utan många av de dimensioner hon målar upp. Men det är inte heller intressant.
Det som väckte min nyfikenhet från början var istället hur otroligt irrelevant hela den här diskussionen kändes. För just mig. Jag har, från de första snaskiga rubrikerna, vältrat mig i den här personliga tragedin. Till den mån att jag stundtals knappt haft näsan över ytan. Gud, vad jag badat i skit. Jag har lyssnat på privata meddelanden på älskarinnors telefoner, jag har kastat mig över paparazzibilder så korniga att man stundtals undrat om de plåtats av Hubble.
Och detta skäms jag såklart mycket över. Men min poäng är att vare sig Yrsa Stenius eller någon svensk medial återhållsamhet över huvud taget kunnat hålla mig borta från det här. TMZ var ju helt otroliga i sitt grävande! Jag säger inte att Pressombudsmannen inte har en plats och jag säger inte att svenska mediers inställning och valda linje inte kan påverka intressens styrka i Sverige.
Men jag säger att många, väldigt många, generationer och individer är långt bortom deras räckhåll.
Ashton Kutcher är månadens (dec 09/jan 10) omslagspojke på new business-magasinet Fast Company. Knäcket på honom, och rubriken “Could This Twittering Facebook Fiend Be a New Kind of Media Mogul?”, avlossade mitt köpsug. Till skillnad från Vanity Fairs glättiga Twitter piece “Americas Tweethearts” (som jag också läste nyss) sätter Ellen McGirt i Fast Company fingret på någonting intressant: Hur kapitaliserar man på uppmärksamhet?
Mr social media, Ashton Kutcher.
Ashton Kutcher (That 70’s show, Punk’d) har 4.3 miljoner followers på Twitter. Och nästan 3.3 miljoner fans på Facebook. Och det är med dessa människor, denna uppmärksamhet, som Kutcher och partnern Jason Goldberg nu tagit steget fullt ut med gemensamma bolaget Katalyst (från början grundat 2000, ligger tidigare bakom just Punk’d). Kutcher och Kataylst erbjuder varumärken “influence marketing”. Nöjesmaterial (webb-tv-serier, blogginlägg, sponsrade tweets, bloggar, etc), annonsering och social gemenskap. I en hybrid som kan kallas alltifrån en “modern advertorial” till branded content.
Det är en mycket enkel idé. Kutcher får med sitt kändisskap som raketbränsle uppmärksamhet i överflöd. Addera en aktiv digital och social närvaro (och en strategi för denna) så är det inte svårt att förstå varför followers och fans flockas. Med dessa människors uppmärksamhet, och det faktum att Kutcher & Co är begåvade nöjesproducenter, handlar det om att förpacka varumärkens ambitioner i kul sammanhang och portionera ut till massorna. Varumärken köper inte bara uppmärksamheten men också det faktum att de förknippas med ett känt personligt varumärke (och i ett fall med Kellogg, även hans fru – Demi Moore). Ett sylvasst konkurrenspaket gentemot etablerade medier.
Vi säljer alla våra målgrupper. Och finns de i mer lockande sammanhang – följer pengarna med.
Frågan är väl bara när, efter hur många roliga videoklipp med en äppelpaj som avsändare, som Ashton Kutcher – i alla followers och fans ögon – blir precis som ett av de varumärken han nu fakturerar. När han inte längre är en kul kille i gänget, utan någon med en agenda. Själva modellen kommer att föda många nya effektiva mediebolag framöver. Och en del av dem kommer att bli mycket lönsamma. Men jag undrar om Katalyst finns kvar då. Att sikta en hel affär på en enda människas aura är farligt.
