Howdy! Feel free to follow me on Twitter and Google +.  Join me on
Facebook and LinkedIn. Or sign up for email updates. Thanks for visiting.

I juni 2011 skrev jag en text åt Dagens Media. Med anledning av att de varumärken som traditionellt agerat annonsörer – alltmer fungerar som egna mediekanaler idag. De kommunicerar direkt med sina målgrupper och traditionella medievarumärken måste se upp. Det är en av de mest intressanta utvecklingar som sker just nu. Här är min text i sin helhet.

daniel kjellsson dagens.media Välkommen till en omtumlande utveckling

Människor slutar köpa tidningar. Vi ser på tv via datorn, när vi själva vill och på våra villkor. Radio är det ingen som minns. Traditionella medievarumärken tynar bort i en värld av sociala medier, personliga filter och journalistik i medborgarform.

Det är svårt att skriva om mediernas, affärernas och teknikens utveckling utan att låta som en gycklare. Tv-husen gör rekordresultat och deras kraft är svår att säga emot. Radio har en plats. Vi på Aller media gjorde förra året en vinst på 123 miljoner kronor tack vare vår stora tidningsförsäljning, vi ser i år ut att gå än bättre och av 21 TS-registrerade titlar ökade nästan hälften (nio stycken) under 2010. Detta i en värld och med en teknik som snart lämnar mycket och många bakom sig.

Men under den senaste tiden har vi alla tittat framåt så mycket att vi missat det som händer omkring oss. Att våra läsare, lyssnare och tittare hittar sin journalistik via Facebook och Twitter, att de streamar annonsfri tv via utländska servrar, att de nu själva skriver om de saker de tidigare gick till oss för att läsa om. Det är fakta. Men framför allt är det en utveckling vi alla redan känner till, är delaktiga i och agerar för att rida på och växa med.

Den mest omtumlande utvecklingen sker istället hos våra annonsörer. Och den smyger i vassen. Den teknik vi trodde skulle fälla oss, den har istället legat sig tillrätta hos dem. Och det är det värsta och det bästa som kunnat hända. För om läsar- eller tittarantal dyker så kan man klä om. Men om pengarna försvinner är man naken.

Våra annonsörer är idag publicister själva. På god väg att bli egna mediehus. De tar en egen stig direkt till målgruppen utan att passera gränskontrollen till den oberoende journalistikens förlovade land. Och målgruppen applåderar. Är jag intresserad av klockor och Rolex lanserar en välskriven och bra blogg om klockor, är jag förste man på plats. Är jag intresserad av jeans, varför inte vända mig direkt till JC:s egna digitala magasin på nischområdet? Är jag en stor tv-annonsör kan jag, för de pengar jag redan spenderar, istället lansera en egen kanal. Modevarumärket Burberry har liknat sin Facebook-närvaro (som har 6,7 miljoner människor anslutna till sig just nu) vid ”den nya tidens Vogue-omslag” för deras affär. Besök H&M:s nya sajt och du möts snarare av ett inspirerande modemagasin än en e-handel och ett modevarumärke. Landets största annonsörer, från hygien- och skönhetsvarumärken till elektronikkedjor och matvaruhandlar, agerar alltmer som egna innehållsproducenter. De lär växla upp och fler lär följa efter. Varför inte kommunicera utifrån egen kanal? Varför inte äga kunden själv? Jag tror att många stora annonsörer idag pratar mer om eget innehåll än extern reklam på sina stängda strategimöten.

Precis som att vi bjuder in läsarna till dialog måste vi nu anpassa oss till annonsörernas nya drifter. Och snabbt bjuda in dem till produktion. För vi kan göra fantastiska saker tillsammans. Vi måste göra det. Att växa med de sociala kanalerna handlar om att vara social. Att växa med de kommersiella kanalerna handlar om att vara kommersiell.

Och hur man än vrider och vänder på de senaste årens utveckling framstår följande insikt allt tydligare: Det har i befintligt brus aldrig varit viktigare att stå för en oberoende och kvalitativ journalistik. Och att sedan ha silkeshandskarna på när man säljer den.

{ 6 comments }

I recently climbed Mount Kilimanjaro, the beautiful and partly glacier covered “roof of Africa”. Located in north-eastern Tanzania, Kilimanjaro (the highest mountain in Africa and part of the Seven Summits) considering it’s 5 895 meters is not exactly a walk in the park. It can be seen as a beautiful trek through amazing landscape. Although on the other hand you hike uphill for eight hours a day with temperature varying down to -20°C. The high altitude making every step feel like 200 ordinary steps (at sea level) where just a small sore on your foot will leave you with a feeling that can only be compared with a gunshot.

So I guess you can say that I payed close attention to what our guides said and recommended. I followed them like a shadow. All the way to the top.

Back in camp, still exhausted from the expedition, I was trying to sort things out. The experience was overwhelming and all their gathered advice hammered my head. But as I went through them one by one, halfway back so sanity, I realised they could all guide one through not only a climb – but business as well. So, ladies and gentlemen, I went through hell to get it for you. But here it is. The learnings from Kilimanjaro. The secret (give me a break) path from the Uhuru Peak to a profitable business. Enjoy.

daniel kjellsson kilimanjaro 22 What CEOs Can Learn From Climbing Kilimanjaro

Guard your door

When climbing to higher altitude you must constantly guard the door to your body. If you during any time is missing for example liquid or carbohydrates, if you haven’t slept or been resting enough – you let bad stuff happen. Like altitude sickness, for example. If you don’t take care of your feet after every walk, as if they were the only thing standing between you and success, they will end up positioned exactly there. It is about never letting your system out of “sight” and control. Always guard that door. The same goes for building a business. Today, your market is evolving in such speed your company must always keep on moving. Research and development must guard the business, act around the position of your product. Is there a new technology that could possibly be a game changer? How can you move on that? What is our target audience saying about you this very moment? How can you move on that? What is your vision and prediction for your market and your product in the years to come? And how can you move on that?

Trust the experts

As I said, on the mountain it felt pretty crucial to let the professionals have their say. To completely trust their judgement. It is a waste of money, time and talent to hire great people and not let them be great. Put effort into attracting the best possible crew. Then let them free. In the bigger picture technology and developments moves too fast, no single man or woman can ever be awesome all over the place. Your company, idea and vision can most certainly never grow and prosper without the excellence of many.

Begin to dig

During an expedition on Kilimanjaro (and most other mountains, I guess) weather conditions is a hassle. We could be fried by the African sun at one moment, and freezing our fingers off from the mountain wind the next. To be able to monitor the weather conditions, the bodys reaction upon that weather – and adapt equipment and clothes – was crucial. To be too warm was dangerous, to be too cold was even more dangerous. Monitor and act. In modern business, when you through your own digital platform and external activities (on for example Facebook, Twitter and YouTube) can follow every users every step – that is as crucial as an extra pair of gloves. To act digitally and not being aware of all the statistics is a crime. You are not really using digital technology if you are not totally dug into stats. You should be obsessed with stats, stats should be discussed on every meeting, stats should be what decides everything, in the stats you’ll find the truth.

Act upon opportunity

Weather conditions, the condition of the people around you, the strenght in yourself – can determine if and when your crew will make an attempt for the top. And as in business, in a world that is constantly changing (and changing fast), it is important to be able to spot an opportunity and act upon it. In a rapid world, speed is an awarded skill. To be able to make a decision is a well-known expertise. But to make that decision at the right time is what differentiates good from bad ass. It wouldn’t be that impressing to hear a CEO today make the decision that his or her company should put some resources into “digital”. But ten years ago it could have been the most brave act imaginable. Get into your core business, the pure idea of what you guys do, and then get ready to rumble.

{ 2 comments }

Såg nyss en intervju med skarpa Joseph Smarr, tekniker på Google, om företags nya sociala nätverk Google Plus. Har tidigare läst Kevin Rose argumentera, Markus Welin sammanfatta samt många, många fler dryfta sina tankar på ämnet. Men framförallt så har jag själv använt tjänsten under en tid. Jag har hängt upp mig på två tankar.

1) Måste jag vara någon annan än mig själv?

Jag vill tycka om tanken på olika “cirklar”. På att dela olika typer av innehåll med olika typer av människor. På att vara en person med ett gäng, en annan med ett annat gäng. Men jag är inte där än. Jag har aldrig fungerat så, dessutom. Jag förstår inte riktigt vem jag förväntas vara på de olika platserna och varför jag förväntas vara någon annan ibland. Detta kan vara ett resultat av att den målgrupp jag möter på Google + fortfarande är väldigt homogen, varpå det för mig blir exakt samma konversation som på exempelvis Twitter (dock längre och mer stringent). Men igen: jag har ännu inte riktigt fastnat för idén kring att agera annorlunda inför olika människor omkring mig. Även om jag teoretiskt som sagt ser såväl nytta som nöje med ett sådant uppträdande.

2) Tröskeln är nästan borta

Tre tekniska ingredienser i Google Plus-kakan som fått mycket uppmärksamhet är ovan nämnda “cirklar”, visualiseringen av kommentarer som faktiskt tillåter dialog (i likhet med svenska Yo.se, delägda av Aller – men långt ifrån Twitters jobbiga röra) samt videochatten hangouts. Men den mest uppseendeväckande – alltjämt mest bortglömda – egenskapen i Google Plus är dess “icke-existens”. Tröskeln till att skaffa ett konto och börja använda tjänsten var minimal. Jag använder Gmail till såväl mail som chatt, jag använder Google sök, Google Kalender och Google Docs och nu har jag ytterligare en Google-tab i min meny.

google plus daniel kjellsson De sista Google Plus tankarna världen behöver
As easy as that. Och det ska sägas: Jag har en otrolig respekt inför att förvänta mig själv någon form av engagemang av någon användare. Faktum är att jag tror att många appar, sajter, idéer, visioner och företag faller på grund av just det, för många människor tar för många andra människors engagemang för lättvindigt. Eller än värre, för givet. Att börja använda Google Plus tillför en nytt rum till ens befintliga Google-värld, men utan den där känslan av att man måste passera en tröskel för att nå dit.

 

{ 5 comments }

Idag (28/7) är det tre veckor sedan jag återvände från Kilimanjaro. Och Uhuru Peak på 5 895 meters höjd. Med en monstruös trötthet, graciös etiopisk magsjuka och en sjuhelvetes historia i bagaget. Jag har först nu börjat peta runt i minnen och bilder. Saker jag slagit fast är att jag aldrig skulle göra om det. Men att jag heller inte ångrar ett steg. Att bestiga Kilimanjaro via Machame Route är enormt. Det är stundtals fruktansvärt, stundtals fantastiskt, stundtals bara tid och åter tid i tysthet uppför. Men det som fortfarande värker i mig, och det som oroar mig, är vare sig vätskebrist eller höjdpåverkan. Utan den smygande vetskapen att man snuddat vid en känsla som man bara måste få känna igen.

daniel kjellsson kilimanjaro 11 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2
En guide på ett berg.

daniel kjellsson kilimanjaro 12 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 13 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 14 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 15 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 16 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 17 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2
En matsal.

daniel kjellsson kilimanjaro 18 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 19 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 20 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

daniel kjellsson kilimanjaro 21 Off topic: Bilder från Kilimanjaro, del 1 av 2

{ 1 comment }

Ipad-appen Instapaper har blivit en plats där jag samlar på mig de lite längre texter jag “verkligen borde läsa”. Samt ett sätt för mig att här tipsa om bra grejer. Det här tre texterna har jag betat av idag (27/7).

cyber war E handel med minsta möjliga investering, digitala massförstörelsevapen och strategin som säljer ditt företag
Bild: Liqueur Felix.

Cyber Weapons: The New Arms Race
Michael Riley och Ashlee Vance, Businessweek
Det råder världskrig. Ett antal världskrig, faktiskt. Men det handlar om strider och soldater som aldrig syns. Efter historiska benämningen “Cold war” pratas det nu om “Code war” och det handlar om cyberspionage och hackerattacker med nationer som beställare. I denna story, som pryder omslaget på Businessweek, görs en lite torr men mycket intressant kartläggning av industrin kring dessa nya digitala massförstörelsevapen. Det handlar dels om en undergroundkultur där man på låsta forum kan köpa kod nog att stänga ner kärnkraftverk. Det handlar dels om vad detta betyder i en värld i vilken allt drivs av datorer. Med rätt programvara kan du, i princip ospårbart, stänga av en respirator eller kuvös på ett sjukhus, krasha en bil genom att ta över broms- eller styrsystemet eller ta kontrollen över en hel flygplats.

The exit starts with positioning your startup!
Tine Thygesen, daredo.tumblr.com
Så säljer du ditt företag. Typ. Tine skriver om att en gemensam nämnare i många startups som sedermera köps upp – är att de medvetet positionerat sig själva på denna köpares radar. Köparen känner väl till rörelsen och har över tid byggt upp en förståelse för bolaget och kanske till och med ett sug att handla. Precis som med karriären i övrigt så är det väldigt sällan någon plötsligt kastar in ett lukrativt erbjudande genom brevinkastet. Man måste ut där och högljutt berätta att man finns.

Kostnader att undvika när man startar ehandel
Anton Johansson, Superwebb
Nyttig och användbar sammanställning av duktiga Anton, skriven exakt ett år efter att han sjösatte Headler. Mitt favorittips är att man kan vinna mycket på att satsa på ett brett – men grunt lager. Investera i blott ett exemplar per produkt – och istället i fler olika produkter. Ger större sortiment och har således större chans att attrahera kunder med olika smak. Ger också fördelen att snabbt kunna bilda sig en uppfattning kring vad som kan bli storsäljare. Utan att behöva sitta på ett jättelager från dag 1.

{ 3 comments }

Sedan en tid tillbaka har mitt nätverk och min vardagliga kontaktyta blivit lite mer internationell. Jag har samtidigt saknat att genom de texter jag skriver här, kunna få feedback och diskussion från fler än svenskar. Det är ett vackert språk, det svenska. Men begränsat till de dryga nio miljoner som talar och skriver det. Och dessvärre är inte samtliga intresserade av naiva och gråtrista utläggningar kring digitala medier och datorer. Och att förlita sig helt på Google Translate, njae.

social network Därför börjar jag skriva på engelska (också)
Bild: Luc Legay.

Till saken. På grund av ovanstående så kommer denna blogg att från och med nu att skrivas på en blandning mellan svenska och engelska. En del inlägg kommer fortsatt att skrivas på svenska. Men emellanåt lär utläggningar på engelska dyka upp. Jag utlovar ingen som helst röd tråd. Utan kan bara ta gift på att jag kommer att skriva precis så som jag för stunden känner för att skriva. Jag hoppas att du står ut med mig.

Vill man slita i de stora växlarna kan man hävda att lödderattacken mot Rupert Murdoch delat världen. Det finns de som avskriver denna typ av upptåg som löjeväckande och effektlösa. Och det finns de som hävdar att det faktiskt är ett skojigt upptåg som ger rubriker. Hur som helst. Den 80-årige mediemogulen som flertalet gånger kallats “en av världens mäktigaste män” får alltså nu sitta i London och degraderat svara på tuffa frågor. Frågor om sin inblandning i en omfattande avlyssningsskandal som skett på numera nedlagda söndagstabloiden News of the World. För någon som anser sig vara en journalistikens herre torde detta vara prekärt.

rupert murdoch När jag ser Rupert Murdoch mulas med raklödder oroar jag mig för en syndig fransos
Rupert Murdoch. Foto: World Economic Forum.

Överallt på internet ser jag reaktioner på utredningen. Detta brott mot en mängd juridiska (antar jag) och moraliska (vet jag) paragrafer kommer att följas av många. Och de straff som lär utdömas kommer säkert att till fullo tillfredsställa få. Men det är viktigt att vi pratar om ämnet journalistik, om dess rättigheter och skyldigheter. Min enda lilla invändning mot rådande diskussion är att den tycks drivas av människor vars senaste upplevda presskonflikt var IB-affären. Jag säger inte att det är någonting fel på vare sig välvilja eller argument. Men de bygger på ett stundtals svagt referensverk.

Låt mig berätta om en sak som skett med nyhetsjournalistiken de senaste åren. Den har blivit ett spel och en tävling.

Jag har tidigare skrivit om hur en privatfilmare, via en fransk förmedlarsajt, sålde videon på John Galliano och det omtalade utbrottet för 920 000 kronor. Denna franska sajt heter Citizenside. Affärsidén bygger på att samla amatörfilmer och bilder för att sedan, vid intresse, förmedla dessa till nyhetsorganisationer runt om i världen. För vad som än händer och vart det än händer så är chansen större att en “vanlig” människa är på plats snabbare än en journalist. Och med de kameror som finns i dagens mobiltelefoner behövs vare sig skåpbil med paraboler eller bazookastor filmutrustning. Enligt uppgift från Citizenside själva uppgick företagets totala intäkt för 2010 till cirka 9 miljoner kronor. Gott så.

Men organisationen har tagit det hela ett steg längre. Användarna tilldelas nu poäng för sin aktivitet. Att vara med i en omröstning ger poäng, att ladda upp en artikel ger poäng, att ladda upp ett filmklipp ger poäng. I takt med att användarna agerar medborgarjournalister åt Citizenside, bevakar event och händelser, samlar de poäng och inom nätverket respekt. De mest aktiva användarna, de med flest poäng, avancerar till att bli “korrespondenter” och vidare och vidare till att slutligen bli “chefredaktörer” för sin respektive region. Får man till rätt klipp på rätt nyhet eller på rätt person kan det dessutom generera tiotusentals kronor i belöning.

– Detta säkrar maximalt engagemang och maximal kvalitet, säger Philip Trippenbach, redaktör på Citizenside.

Så vad är då mitt problem med det här. Ingenting, egentligen. Medborgarjournalistik är i grunden så otroligt gott. Men jag har också sett människor göra fullständigt galna saker för att få uppmärksamhet och erkännande. För att inte prata om vad människor gör för pengar. När affärsmodeller som Citizensides fortsätter att ploppa upp, för det kommer de att göra, aktualiserar det återigen diskussionen kring vad som är journalistik. Kring vad en journalist gör. Vart gränsen för inblandning går och vilket ansvar den som publicerar och sprider bör ta.

Låt oss helt enkelt luta oss tillbaka. Och följa utvecklingen av skandalen kring far och son Murdoch, kring deras News Corp och kring News of the World. Må de skyldiga få sina straff. Och låt oss andra sedan fortsätta prata.

Rickard “Rick” Falkvinge lämnade 1 januari 2011 uppdraget som partiledare för Piratpartiet. Den organisation han själv grundade på dagen fem år tidigare. Under såväl åren i politiken som tiden sedan dess har Falkvinge befunnit sig i ett internationellt medierus få kommer nära. Föreläsningar på bolag som Google varvas med högtidliga besök på institutioner som Stanford. Få internationella mediejättar har inte någon gång sett den ofta silkesklädda (yes, Rick har en förkärlek för färgglada silkesskjortor) svensken i sina korridorer.

Jag har känt Rick i drygt sex år. Vi har arbetat tillsammans och vi är vänner. När vi nyligen sågs på långlunch passade jag på att låta honom, mannen som aldrig stått utan en åsikt, att lägga ut raderna. Om hur traditionella medier kan lära av aktiviströrelser, om de pengar han ser i eventbranschen samt hur han själv skulle styra ett mediehus.

rick falkvinge Rick Falkvinge: Så skulle jag styra ett mediehus
Rick Falkvinge.

Rick, du axlar VD-stolen på ett svenskt mediehus. Hur börjar du?
– Med att sätta eld på aktivisterna. Jag tycker att medier idag i alltför liten utsträckning drar nytta av att människor vill jobba för annan belöning än pengar, såsom uppmärksamhet, synlighet och kredd. Det finns en kommersiell ömsesidig nytta här i en värld där saker och ting kostar för mycket. Det finns alltid människor med idéer som vill formulera och publicera dessa. Alla vill fortfarande synas. Sen skulle jag räkna på en fin förlustaffär på min journalistiska produkt för att sedan istället se intäkterna komma in via events. Jag vill inte ge mig på att försöka tjäna pengar på innehåll på internet. Det är så mycket enklare att bara se det som varumärkesbyggande och sedan gå efter pengarna där de bekräftat finns.

Vilka ämnen skulle dina medier intressera sig för?
– Vilka som helst egentligen. Men enda möjligheten att få till den offline-intäktsström jag pratar om är att de är nischade, auktoritativa inom sina nischer och extremt tydliga. Det handlar om att effektivt kunna bygga sociala nätverk kring specifika intresseområden. Varpå det alltså måste vara just väldigt tydligt avgränsade intresseområden. Bara inom just det som man brinner för, är man redo att bli en aktivist, att engagera sig. Din relevans och aktivisternas engagemang hänger tätt samman.

Vad kan traditionella medier lära sig av en generell aktiviströrelse?
– Människor lyssnade inte på Martin Luther King för att han hade vare sig exceptionella färdigheter eller ett viktigt budskap. De lyssnade inte på honom för hans skull. Utan för sin egen. För att genom att sluta upp var de en del av någonting större, en rörelse och ett sammanhang. Så tänker jag ofta och så skulle jag tänka kring min egen rörelse. Är “livsstil” ett ämne som skulle kunna tända en eld? Inte? Då ska mitt mediehus aldrig nämna det. Skulle ämnesområdet “skolan och utbildning” kunna få folkmassor att explodera? I så fall kan det vara någonting för oss.

Aldrig “allt för alla”, med andra ord.
– Nej, fan. Det är inte kostnadseffektivt. I en värld i vilken alla är connectade med alla blir exklusiviteten värdet, på något vis. Det anses mer exklusivt och värdefullt att ha 50 vänner på Facebook än att ha 5 000. Och jag tror mig också kunna tjäna mer pengar på ett antal små men intensiva nätverk snarare än ett större diffust sådant. Det enda som begränsar mina val av ämnesområden och vinklar är konkurrensen. Man måste välja en damm som gör en själv till en tillräckligt stor fisk.

Jag har tidigare skrivit om att jag tror att journalister och redaktörer kommer att antingen låtas bli delägare i sina varumärken – alternativt lämna för att starta egna. Främst på grund av att medieklimatet idag snarare kräver en “dygnet runt-attityd” än sedvanlig kontorstid. Och att delägarskap skulle rättfärdiga ett sånt engagemang.
– Jag tror att du har fel. Du har blivit lite för färgad av Stureplan, hehe. Jag skulle säga att 1-2 % av befolkningen är lagda åt entreprenörshållet. De flesta människor är nöjda med att inspireras av andra och att följa tydliga instruktioner för att nå fram till synliga mål. Jag skulle snarare se på engagemanget som en klassisk aktivisttrappa. Människor dras dit andra människor har roligt. Skapa ett tydligt och kvalitativt nätverk och se till att de människor som är relevanta för dig ser ett värde i att vara där. Sen kommer samma värde din väg.

Vill du läsa mer om och av Rick Falkvinge? Besök bloggen.

{ 6 comments }

Lite då och då hamnar jag i diskussioner kring om jag egentligen behöver min iPad. Den är ju “lika stor” som en Macbook Air (11 tum) och “kan ingenting” som inte min iPhone också kan. Som du förstår är dessa diskussioner sällan (läs: aldrig) initierade av mig själv. Men på grund av dem har jag åtminstone blivit mer alert när det kommer till att notera hur paddan och andra tablets, ibland snabbt och ibland sakta, influerar vårt och mitt beteende. För att liksom slipa min argumentation.

ipad kjellsson Blygsam notering kring hur iPad och Instapaper FÖRÄNDRAR VÄRLDEN

Min senaste notering: Jag sitter på kontoret. En kollega kommer förbi med senaste numret av en amerikansk affärstidning (vars texter jag ofta och gärna läser). Men denna gång bär han inte bara en rekommendation på en text jag borde läsa. Han bär också med sig den fysiska tidningen. Och lämnar över till mig. Det blir obekvämt. Vad förväntas jag göra med denna tidning? Läsa nu direkt? Lägga i lådan? På skrivbordet? Ta med hem i väskan? Och ska jag i så fall ta med den tillbaka också? Är tidningen min nu? Samtliga alternativ känns som dåliga sådana. Enda lösningen tycks vara den faktiskt briljanta.

Jag slår upp texten, hittar dess rubrik, går in på tidningens sajt, söker upp samma text – och sveper med ett fint klick in den i min Instapaper. Känsla av trygghet. Det må låta löjligt men jag läser väldigt mycket och just min iPad har utvecklats till en trygg hamn för såväl RSS-strömmen som mina artiklar i Instapaper. Och jag har sedan situationen ovan flertalet gånger kommit på mig själv med att, trots att jag har en fysisk tidning liggande uppslagen framför mig, hellre läsa samma text på min iPad. Trots att det just där och då är en omväg. Så vad säger du, viktigt eller bara virrigt?

Jag är tillbaka

July 14, 2011

in Resor

Ingen vinner över berget. Men jag lyckades i alla fall vandra, klättra, hasa och många gånger förbanna mig själv uppför det. Kilimanjaro, med sin topp Uhuru Peak på 5 895 meter, är ett fantastiskt vackert och mångfacetterat berg. Välkomnande på en del platser men otrevlig i sin attityd på fler. Jag har i skrivande stund befunnit mig på svensk mark i lite mer än 24 timmar. Och jag är i vare sig position eller skick nog att sammanfatta äventyret. Inte riktigt än.

kilimanjaro daniel kjellsson 4 Jag är tillbaka

Expeditionen var, sett som helhet, mer krävande än jag förutspått. På fler plan. Men låt oss återkomma till det framöver.

{ 4 comments }

Bloggtoppen.se Follow The Daily Mess MediaCreeper